Noveller
Kedjebrevet.
Till dig som har barn. Till dig vars barn som skrattar, ett barn som skriker, som slåss, som fröjdas. Till dig som har barn hemma, men kanske främst till dig som har ditt barn på avstånd. Till en förälder. Till dig, till er. Till mig.
Det finns en uppsjö med ord jag samlat på. Som jag velat yttra, på något greppbart vis. Jag har gått genom dagar och velat skriva. Vissa dagar vill jag skriva en roman. För uppsjön av ord blir en översvämmad tillvaro. Men när allting svävar runt eller flyter omkring sådär då är det inte alltid greppbart. Inte alltid enkelt. Svårt att tala om. Skriva om.
Det kommer att komma stunder, när du sitter med gråten i halsen. I en bil. På väg tillbaka hem. Ifrån ditt barn. Då du nyss sett dess ansikte. Lika rödgråtet som du själv strax kommer bli. Eller inte alls. Det beror ju förstås på, om du tillåter dig. Eller om du stänger, låser, slänger nyckeln. Till allt det där. Som känns, som bränns, som finns – på riktigt. Men stunder kanske kommer, då du håller igen så gott du kan. När du provat alla de tröstande fraser du kunnat förnimma. När ord som ”vi ses snart igen” tillslut börjar kännas verkningslösa. För det vet ju du också – att två veckor är lång tid. När man saknar, när man har ångest, när man är uppbrutet ledsen. När man är ett barn. Du vet ju också att två veckor kan bli tre. För vid det här laget känner du igen den psykiska sjukdomens ansikte. Mer än väl. Du tänker kanske nästan att det är en exakt replik av dig själv. Du är den vandrande sjukdomen på två ben.
Det kan komma stunder då du vid ditt barns frånvaro funderar över allt som gick fel. När ni sågs senast. Det kan vara direkt när ni sagt hej då. Kanske extra mycket just då. Du vänder på alla ögonblick. Tycker dagen, helgen eller veckan nog inte varit fullt så givande som den kunnat bli. Något gick snett. Du gav för lite, för mycket. Ni blev osams. Barnet blev ledset. Du blev för trött, för arg, för otillgänglig. Kanske tänker du på små detaljer som du föreställer dig att de gjort monumental skillnad, om du bara gjort detaljen annorlunda. Om du sovit bättre, inte bjudit hem gäster, om du stannat ute i en kvart extra i lekparken, om du hade handlat innan barnet kom hem istället för tillsammans med, om du inte somnat ifrån filmen ni skulle se ihop, om du gett efter innan utbrottet kom, om du istället stod på dig, om, bara om. Det kan handla om sekunder, minuter. Alla dessa detaljer.
Du vet också alla de där fraserna du hittar, som ett ess i skjortärmen – när det ska till att tröstas, förklaras, medlas. Dom kommer kanske inte alltid i rättan tid. Du inser stundtals att du inte riktigt hade svar på tal. Som om du inte pluggat hårt nog inför föräldratestet. Minuspoäng, gång efter gång. Som jag sa – somliga rader känns även stundtals utnötta. Som om de inte skänker någon som helst form av förtröstan eller balsam för trassliga tankar. ”Vi ses snart igen, jag förstår att det är tråkigt, att det är jobbigt, att du är ledsen, jag saknar dig också”. Du kommer ibland önska att du kunde plocka bitar ur dig själv, montera dom i kroppen och sinnet på ditt barn, att det skulle ge insikt, förståelse. Sedan kunde du ta tillbaka bitarna som varit till låns i en svår situation. Ni kunde kramas och säga ”Jag fattar nu, puh – vilken tur i all otur att vi känner precis samma sak. Nu förstår jag ju att du inte gör det här för att vara elak”.
Uppsjön av ord är ju nog främst till dig som är förälder på avstånd. Som träffar ditt barn varannan helg, varannan vecka, kanske mer sällan än så. För det har den senaste tiden i mitt liv varit det enda jag har en insikt i. Kännedom om. För här ska sanningen fram. Ibland gråter jag, ofta går jag isär. För ibland ”glömmer” jag bort att jag är mamma. När jag är förälder på avstånd.
Det kan komma stunder i livet när jag inte förstår hur det ska gå ihop sig. Kontrasterna. Jag jämför. Med andra. Lever ett typ av liv när jag lever som mig själv, som Hannah. Sedan blir det en omställning varannan helg, om vi har ”tur”. För det är ju det där med att varannan helg inte alltid träder genom. Det kan vara skollov, vilt skilda planer, resor, födelsedagskalas. Men sedan kan det vara det där välkända ansiktet också. Psykisk ohälsa. Som sätter käppar i hjul och svärd i hjärtat. Om man har otur gör den senare delen sig påmint allt oftare i vissa perioder. Det är svårt. För du är, förhoppningsvis, klok nog att inse att umgänget skall vara av kvalitet snarare än kvantitet. Att om du inte är ”i fas” kommer era dagar bli toxiska, elakartade. Sådana det är förgörande svårt att hitta antidot till. Det kräver ibland så mycket. Att gottgöra. Om möjligt.
Handen på hjärtat. Det har väl kommit stunder då du rent ut sagt nästan velat yttra ”jag orkar inte att barnet kommer hem idag” – för att du helt enkelt inte orkar finna svaren på frågor likt ”Varför är det såhär?”. Du orkar inte vara den som ska besvara, bemöta. Gråten, besvikelsen, ångesten, avskedet. Du vet ju precis hur det känns varje gång frågorna kommer. Men någonstans på vägen kanske också frågorna ändrar vinkel, eller styrka. Först kanske dom var få, enkla. För att sedan en dag slå knock out, fullständigt. Som blixten från en klarblå himmel. ”Det känns som om du inte vill ha mig längre”.
När du sitter bredvid ditt barn i baksätet på bilen, med din hand på hans knä, (för att du förra gången vred på alla detaljer och insåg att du nog borde suttit bredvid då också, istället för i passagerarsätet fram i bilen) då kan yttrandet komma: ”Det är inte alla barn som har det såhär, varför har jag det då?”. Du fastnar någon sekund, kanske längre, det är väl mänskligt. Men så svarar du. Med essen i skjortärmen. Med de svar du känner till. Dom du pluggat på, eller dom du är begåvad nog att detektera i stunden. Kanske nöjer sig barnet, kanske inte. Men någonstans inom dig är det nu du förstår. Det är nu det går upp ett ljus. It’s going to be a bumpy ride. Kommer bli svårare nu. Frågorna och tankarna har ändrat slagkraft. Dom är klokare, mognare, det svider mer.
Jag fick tala med en kvinna, en handfull gånger, efter att sonen bott på annan adress i ett år. Mötena var avsedda att ge svar på eventuella frågor jag hade. Gällande min och sonens aktuella situation. Fick titta på en film, tagen ur verkligheten, intervjuer. Den var från åttiotalet, den sved. Handlade om en missbrukande mamma. Som fråntogs rätten att vara aktiv och deltagande förälder till sitt barn. Barnet blev tvångsmässigt förflyttat. Fick det bättre. Har förstått idag att många omplacerade barn inte har det fullt lika bra. Har haft vänner och bekanta genom livet som haft livsöden och ”bakgrundsinfo” om hur det kan se ut. Exempel på hur det definitivt inte borde få gå till. Oavsett var du bor. Men flickan i filmen fick det bättre, men hon växte upp med frågor. Jag minns att jag blev ledsen, av igenkänningsfaktorn. Inte så mycket i föräldrarollen – men som i rollen av att vara barn. Det rev upp gamla sår. Mötena fokuserade sedan på rättsliga saker, eventuella ”fnurror på tråden” som kan uppstå. Om man är oense, med familjehemmet, polisen eller socialen. Jag antar att mötena var till för att stärka mig, på något vis. Kvinnan jag talade med var vänlig. Godhjärtad. Efter de där mötena insåg jag att dom kanske är hjälpsamma för många. Men det var inte så värst givande för mig. Jag kunde känna igen mig i en del av det som togs upp. Kvinnan kunde ge svar på en bråkdel. Men mycket är än idag oklart. Eller bara svårt. Hon berättade att det en gång i tiden funnits samtalsgrupper för föräldrar likt mig själv, som haft delad vårdnad eller som fråntagits rätten till sitt föräldraskap, men att intresset för de grupperna varit svalt. Att det inte lockade tillräckligt med deltagare – så gruppen lades ned. I alla fall i min hemstad.
När barnets förtvivlan ökar kaliber så tror jag inte på skottsäker väst. Tror inte att likgiltighet är svaret. Tror inte ens det är möjligt. Det är ditt barn vi talar om. Jag tror det är oundvikligt att skadeskjutas. Men jag tror också att få läkekonster kan råda bot på vad som händer inuti oss när barnet är villrådigt, ledset. Det är nog därför det blivit en uppsjö. Av tankar, känslor, ord och funderingar inom mig. Det är nog därför jag sitter här idag. Kanske är det därför jag länge funderat på om jag borde skriva den där romanen. Handboken. För föräldraskap. För sådana som någonstans i världen kanske känner samma sak som jag, eller ens kan ringa i igenkänningsklockorna en aning. Till föräldrar på avstånd. Eller föräldrar. Punkt. Det är också för att jag befinner mig på den här resan, kanske livslång sådan, med bristfälliga insatser – som jag funderar över ”Vad kan jag själv göra?”. Kan nog inte ens ge svar på vad jag skulle önska för hjälp eller insats – jag har ju aldrig befunnit mig här innan. Har aldrig varit i kontakt med någon förälder som genomgår detta. I alla fall inte som varit öppen med det. Har dock mött barnen, de vuxna barnen. Dom har sin story, jag har min. Två sidor av samma mynt må hända. Men jag sitter och funderar – ”Vad kan jag göra?” För att hjälpa mig själv, och kanske även någon annan.
Avsikten med orden, som jag skriver idag, är nog diffus. Dels är det för att lätta hjärtat. Ösa vatten ur den båt som har svårt att hålla sig flytande. Men kanske också för att tända fyren. Så att en eventuell läsare kan hjälpa mig. Kanske tipsa om hur man skulle kunna gå tillväga. Tror Du att det skulle vara möjligt eller efterfrågat med;
En bok: En väldigt personlig sådan. Inte en ”rätt och slätt”-handbok om vilket föräldraskap som helst. För jag har inte gått några kurser, jag har inte trio i ungar eller ens ett dussin i mina kretsar, jag har inte en skolad erfarenhet eller kunskap – det jag har är mina ord, min story, mitt perspektiv. Jag har under stor del av mitt liv velat skriva en självbiografi. Men har upplevt att jag saknat en del innehåll. Tror mig ha funnit innehållet nu. Det som skall valideras. Värdet i mitt liv är mitt barn, tillsammans med mycket annat. Men jag tror, starkt och innerligt, att fler känner som jag. Befinner sig där jag är – fast i sina egna liv. I en sjunkande pappersbåt. Vad tror du om en ”självbiografisk handbok” – om föräldraskap, psykisk ohälsa, livsöden? Skulle den kunna hjälpa eller inspirera din granne, syster, kompis? Skulle du köpa den? Har du tips på hur jag skulle kunna gå tillväga?
En samtalsgrupp: Känner du någon som skulle vara hjälpt av att samtala med människor i liknande situation som dom själva? Någon som känner sig hjälplös, som har sparsmakat med sociala umgängen eller likasinnade. Man kanske inte bara vill tala med familj och vänner. Någon som upplever att insatserna från socialen, polisen, vården – är bristfälliga. Jag har själv gått i samtalsgrupp, dock gällande andra aspekter än föräldraskap. Det passar inte alla, men jag tror definitivt att det kan hjälpa många. Om man vågar, och vill. Så vad tror du? Återigen – var börjar man?
Några avslutande ord. Om du har hjärtat på rätta stället så kommer resan gå bra. Men man behöver hjälp på vägen. Du kommer inte sluta vrida och vända på detaljerna. Åtminstone inte bara för att någon annan säger åt dig. Det krävs nog förmodligen år av självinsikt och acceptans, även lärdom, erfarenhet. Jag har inte upphört själv. Att slå på mig själv. Att göra ”fel”. Att känna varje söndag att jag kunnat göra så många saker annorlunda. Att helgen hade kunnat bli en tiopoängare – om…
Men jag börjar förstå, att som i så många andra situationer går det lättare med lite hjälp på vägen. Så till dig som är förälder, till dig som kämpar i rollen, som drar på dig mamma-dräkten varje morgon och gör allt det där som krävs – eller allt du förmår – you’re doing great! För du gör förmodligen så gott du kan, i stunden, i livet, här och nu. Varför skulle man medvetet underprestera – säg mig det?
För två dagar sedan satt jag i den där bilen, vinkade hejdå till sonen som nog kände en enormt brännande separationsångest. Jag såg den rulla nedför ögonvrån. Såg den i hans blick. Jag tog med mig samma känsla hem igen. Den satt kvar i baksätet, så jag satte mig i passagerarsätet. Kom hem. Vissnade lite som alltid. Av trötthet. Men känslan denna helg var att detaljerna inte hopade sig. Var övergripande nöjd. Men avskedet är aldrig, aldrig någonsin enkelt. Frågorna är tyngre nu. Svaren är mer invecklade, om kommer kanske inte fram tydligt nog. Men jag försöker. Jag kavlar upp ärmarna varannan helg. Står beredd. Utan skottsäker väst. Helt försvarslös. För barnets villrådighet är inget att försvara sig emot, det skall omfamnas, hanteras, brytas ned till en igenkännbar form och sedan bör det sluta svida. Så jag jobbar på det. Bemötandet. Att inte gå sönder och samman själv, men att hjälpa mitt barn. Kanske inte att förstå. Han är ung. Men att kunna leva med.
Tack, för ordet.
Barnasinnet
"Det känns som att du inte vill ha mig längre."
Orden ekar i huvudet. Dom har studsat mellan väggarna och är nära på att rämna alla försvarande murar. Tiden stod still för en kort stund. Hörde tårar landa mot ekbordets skiva och explodera. Hörde mina egna andetag som en monsun. Ändå trodde jag tiden stod still. Där och då.
Vi har haft ett par dagar då känslor gjort vad känslor ska - tagit sig uttryck. Jag känner min son. Bättre än någon annan. Ändå tycks jag ibland bli överraskad av att han vågar, att han ids släppa taget, släppa ut. Sådär som jag själv aldrig riktigt någonsin gjort. Gråtit ut. Varit arg. Skällt, gnällt, sagt ifrån. Han är så medveten om rätt och fel. Så klok. Känslosam. Ibland blir jag fortfarande överrumplad, överraskad... lamslagen.
"Det känns som att du inte längre vill ha mig" sa han med ansiktet lutat i sina händer. Tårar rann nedför hans solkyssta handleder. Orden krackelerade mig. Jag låtsades att jag inte riktigt hörde vad han sagt, för att ha en chans att samla ihop mig. "Vad sa du?" Han upprepade. Jag skadeskjöts igen. Föll djupt in i en egen inre värld, men förstod att jag inte kan dröja kvar där. Barnet behöver mig. Kanske mer än någonsin innan. Jag får aldrig tystna i situationer som den här. Det är mitt uppdrag, min skyldighet. Han är min orsak. Till allt. Han behöver få veta, även om han omöjligt kan förstå. Greppa vidden. Inse innebörden - av livslust, kärlek, kämparglöd. Av att aldrig upphöra att existera, någonsin - för jag lovar och svär, jag finns alltid med i hans sköra blå vener. I hans andetag. Så som jag känner honom i mina hjärtslag. Han är meningen. Min mening.
"Jag vet inte varför jag är ledsen hela tiden."
"Det är okej. Att inte veta. Ibland behöver man bara släppa fram det, släppa ut det. Det kommer alltid vara okej. Att känna saker. Ibland är man ledsen fast man egentligen är arg. Ibland helt tvärtom. Men du är alltid det bästa!"
Orden krackelerade mig. Väckte mig. Skakade om min värld. Det är dags att laga mig själv. På riktigt. Inga jävla baksteg. Inga jävla val på min egen bekostnad. Inget onödigt tidsspill. Måste finna alla sätt. Att säga "Du är allt jag någonsin velat ha". För min son.
Nattskräcken
Murbräcka
På varsin sida. Jag hör dig genom barriären. Mitt öra mot skiljeväggen. Dom säger att jag ska skriva om dig. Framföra dina goda egenskaper. Sätta dig lite på piedestal, men inte för mycket. Inte skryta. Om att jag känner dig. Om att jag ibland får kännas vid dig, dig och alla dina ”goda egenskaper”.
Så vad förväntas av mig, vad vill dom att jag ska säga? Om dig. Du med stort D. Din musik ekar genom väggarna. Basen trummar mot parkettgolvet, vibrerar ut i trapphuset och ebbar ut efter varje trappsteg den studsar nedför. Du är stillös. Musiken säger så mycket om dig, samtidigt så lite, vilket gör det svårt för mig. Jag har förstått att musiken spelar en viktig roll för dig. Vissa dagar är den lågmäld, kärleksfull. Som ett stillsamt sällskap vars röst du gillar att förnimma. Andra dagar ekar den, skriker, låter som massiv ångest i en för liten kropp. Men musiken är viktig på något sätt, för den finns alltid där. Det är sällan tyst på andra sidan av vår skiljevägg.
Men att du är stillös gör min uppgift svår. Jag har sett dig. Alldeles för många gånger för att vara tillåten att rycka på axlarna och säga ”Nej, jag vet inte hur hon ser ut”. För jag vet det vid det här laget. Förstår ju att man nu skulle kunna påstå att jag känner dig. Men till och med när du klär dig så är du stillös. Ena dagen går du till affären i ett par svarta mjukisbrallor och linne, andra dagen är det veckade byxor och vad jag gissar skall vara en finare blus. Ibland är du sminkad från haka till hårlinje. Färgstarkt ena dagen, glittrande och jordnära den andra. Ett öga för detaljer har jag förstått. Perfekta linjer. Symmetri är önskvärt. Men ibland ser du ut som kaos. Oborstat hår, smink som nog suttit sedan dagen innan. Färgmatchning finns inte längre på kartan. Du är inte modemedveten, alls. Du bara är. Stillös. Alldaglig. Att du inte trivs i dit kropp är inte alltför svårt att gissa. Du gör det alltför uppenbart med sättet du tilltalar dig själv. På sättet du klär dig. På hur du rör dig.
Min uppgift är att beskriva dig som person. Uttala mig beträffande goda egenskaper. Utefter egna observationer. Dom säger att jag känt dig längre än någon annan. Att jag borde ha ett grepp om detta. Att uppgiften inte borde vara svår. Dom har fel. Jag har liksom inte känt dig hela livet, för du har inte alltid varit inom räckhåll för mig. Du har varit diffus, flyktig, ombytlig, osynlig, kantlös, undvikande, vilsen, borta. Du har varit ohanterlig. Så jag har viftat bort dig med handen. Stängt dörren och låst om oss båda. För bägges vår säkerhet. Sedan har du fått hållas till, bäst du vill. På andra sidan. Det jag inte vet om skadar inte mig. Jag vaknar upp med huvudvärk de nätter då jag kommit i kontakt med dig, sådär lite för mycket. När jag öppnat dörren och skymtat insidan av ditt hem, din bostad, ditt krypin, din ruin, din grav. Då får jag huvudvärk. Av det diffusa ”jaget” som är du. Av att veta att du låter världen göra lite som den vill med dig. Så jag stänger ganska snabbt dörren igen. Ser åt dig där du står naken, mitt i trapphuset. Med blåmärken och det oborstade håret vildvuxet. Vissa dagar stannar jag upp. Tittar länge på dig. Låter dig yttra några ord. Ibland säger du ”jag är rädd”, då lyssnar jag. Jag nickar, du gråter. Tårarna knäpper till innan dom exploderar mot marmorgolvet. Jag vill inget annat än att nå dig. Sträcka mina fingertoppar mot dig, vidröra dig och viska att allting blir bra. Men genom att säga så skulle jag ljuga. För du är inte där än. Du är inte mottaglig. Du skulle krackelera om jag vidrörde dig. Sen skulle jag inte se dig på månader igen. I ärlighetens namn så gillar jag våra stunder. De stunder jag ser dig, hör dig, anar dig på andra sidan väggen.
Innanför min dörr finns balans. Ett lugn. I min närvaro skulle du finna allt vad du behöver, om jag är fullkomligt sann. Men du har otroligt sällan varit innanför min dörr. Du bara står utanför ibland. Säger att du inte vill störa. Sneglar in. Nyfiket. Säger att jag verkar ha det bra. Här inne. Jag nickar. För jag vet att du förstår att du är välkommen in. Att du får kliva på. Att du får stanna på dörrmattan om det passar. Att du får sätta dig på köksstolen om du vågar. Att du får spendera natten mellan mina lakan om du inte är rädd om livet ditt. För om du skulle dröja dig kvar så skulle ingenting bli som förut. Du vet det, jag vet det. Det är därför du står kvar utanför. Med fingrarna på min dörrpost. Ibland har du knackat på mitt i natten. Brutit upp min dörr med våld. Gått barfota in på mitt hallgolv. Gråtandes. I jakt efter lugnet. Det lugn jag innehar. Balans. Trygghet. Ro. Glädje. Lycka. Allt det jag förvarar innanför mina väggar. Det var därför jag började låsa min dörr. Stänga dig ute. För du bröt dig in och tog kaoset med dig. Smuts under nakna fotsulor. Lämnade spår. Jag såg dig då djupt in i ögonen. Plötsligt vände du dig och gick, jag såg dina födelsemärken bilda himlakroppar på din nakna rygg. Jag suckade djupt. Bara gudarna visste var du tog vägen därefter.
Min uppgift. Jag krigar med den. För idag är du vilsen. Jag hör det på basgången i musiken. Idag är du flyktig. Jag har övervägt att låta bli att låsa min dörr. Hålla öppet. Jag har övervägt att låta dig komma instormandes en natt. Med smutsiga fotsulor och ångest innanför huden. Har funderat på vad det skulle göra med mitt lugn. Med min fristad. Om jag nu ska kunna påstå att jag efter tjugoåtta år känner dig. Då kanske jag ska börja känna dig. Vidröra dig. Låta dig fatta tag om min hand och inte låta dig vara darrhänt på andra sidan väggen. Jag är säker på att du behöver någon som mig. Att du behöver det jag har att tillföra. Du behöver mig. På din sida. Som din allierade. Du behöver större ytor, att få härja på, leva på, växa in i.
Jag står i trapphuset. Tittar ned i din brevlåda. Din dörrmatta är full med kuvert. Budskap, meddelanden, tillfriskningsönskningar, räkningar, måsten, att-göra-listor, födelsedagskort. Jag tar ett djupt andetag. Knackar på. Tystnad råder en lång stund innan jag hör din kropp sjunka ned mot väggen innanför din dörr. Jag hör dina tunga andetag. ”Jag kan inte idag. Inte just nu. Du måste gå.” Så jag går. Tillbaka till mitt lugn. Låter dig sitta där på dörrmattan och slå mot golvet tills dina knogar blir körsbärsröda. Jag låter dig skrika in i soffkuddarna. Jag låter dig gå från rum till rum, mållöst. Ditt panikslagna skrik ekar mellan väggarna. Din ångest exploderar, styr. Jag låter den göra det. En lång stund. Jag överger dig. Bara för en stund. För sedan reser jag mig från köksstolen och går till mitt skåp prytt med ”Vid nödläge eller livskris” i stora svarta bokstäver. Jag öppnar. Sveper med blicken över diverse redskap och hjälpmedel. Sen ser jag den. Precis vad jag behöver.
Jag ser skiljeväggen framför mig. Det enda som finns mellan dig och mig. Mellan ditt och mitt. Dina skrik har nu ebbat ut. Musiken har tystnat. Jag har släggans trähandtag i min knutna näve. Jag fattar mod. Svingar redskapet ovanför huvudet. Forcerar det mot skiljeväggens yta. Sedan slits barriären sönder. Släggan hänger tungt mitt i hålet som rivits upp. Jag hör dina steg på andra sidan och jag räcker över släggan. Du fattar tag om den, kikar in med din blå blick genom väggens gap. Ser uppgivet på mig, men jag ler. ”Nästa slag är ditt, Hannah.”
Jag älskar ett äventyr
den 5 juli
På road trip. Sonen upptäcker lös tand. Jag får en klump i magen, tårar i ögonen. Tiden går fort.
Mitt älskade yrväder. Mitt bästa äventyr i mänskligt format.
den 6 juli
En tanke slog mig för en handfull dagar sedan. Det är upp till mig att se till att min son minns sitt första sommarlov. Att det blir ett sådant lov man kan minnas än idag. Att det väcks känslor i bröstkorgen bara man hör ordet, sommarlov. Jag blev peppad. Att göra så gott jag kan. Så gott jag förmår. Helgen var en bra start. En försmak på de två veckor vi kommer spendera tillsammans snart. Vi plockade rabarber, åt jordgubbar, hade vattenkrig, gick barfota, vi åkte bil genom landskapet, blottade fräknarna för solen och lät våra hudar bli kyssta tills de rodnade. En försmak. Sedan kommer det två veckor som jag skall försöka fylla med så mycket sommarlovskänsla att det skall sprudla i hela hans kropp. Från topp till tå.
Barnet växer så det knakar. En lös tand och klagomål över att regnbyxorna "drar", dom som nyss passade perfekt. Var bara att skicka ut ungen i vattenpölarna idag med ett par skalbyxor istället. Sedan vinka och säga att han får lov att ringa sin mamma den dagen tanden lossnar. Sedan stod han glatt vid staketet med en kompis, de vinkade så länge de kunde se mig.
Nu ska jag brottas med disken. Göra hemmet någorlunda iordningställt innan min eventuella avresa till landets nedre regioner i slutet på veckan. Det märks att semester har varit på besök, att sommarlov hyr husrum här.
den 29 juli
Sovmorgon. En kopp te. Prat med en vän. Moln på himlen. Barnet springer i affärer med sin mormor.
Ännu en kopp te. Poesi. Sommarlovet fortsätter.
Jag försatte mig i energisparar-mode igår. Utan att vara riktigt medveten om att det var det jag gjorde. Jag avskärmade mig, som jag ibland gör. Kröp in i mitt skal, äntrade min bubbla. Mamma knackade på "Är du sur, arg, ledsen? Det blir lättare om du släpper in och berättar. Jag kan inte gissa." Jag fick en knäpp på nosen. Jag lyckas inte bli osynlig fast jag kanske vill vara det för en stund. När kvällen krupit sig på så släppte jag in mamma i bubblan. Min älskade mamma. Ordväxling. Ris och ros.
Vaknade idag på ungefär samma sätt som dagen innan. Energinivån låg. Jag försöker peppa mig själv med något sorts mantra: Det är bara några dagar kvar. Inser att jag förmodligen har alldeles för höga krav och förväntningar på mig själv. Jag kan inget annat. Känner inte till något mer. Ordet "lagom" är som ett främmande språk. Allt eller inget är mitt modersmål. Oftast inställd på "Kör tills du stupar!" Jag vill inte stupa. Men att släppa in människor i bubblan, eller att ens känna behov av den är knäckande.
Jag dricker min kopp te som svalnat. Tar några djupa andetag. Väntar tills dörrhandtaget skramlar. Tills några fötter kliver in i lägenheten. "Det är bara några dagar kvar". Sommarlov skall kännas annorlunda än det här. Skänk mig ett dyft av styrka och energi, den som har till övers. Tack.
den 30 juli
Socialen ringer. "Vi har sommarlov. Har ett par dagar kvar ihop. Vi har det fint. Kan alla betungande ord få vänta, bara några dagar?"
"Dem kan det. Men det är samtidigt lite bråttom."
Släpp inte tidsbomben och säg att den inte behöver smälla förrän måndag. Släpp inte bomben och viska därefter inte: "Men den kan ju smälla idag också, man vet ju aldrig med krut och sådant där."
"Vi har hittat ett familjehem. En bit bortom Flen. 1 timmes resväg från Norrköping. Ett ungt par födda 88, samma år som du själv, med en liten tvååring i hemmet. De bor i en byhåla, i en villa, vill hjälpa, finnas till hands. Kan bli aktuellt med skolgång för William där. Så är akut innan inskolning någon annanstans. Mycket förändringar. Nytt, obekant..."
Jag vill inte, vill inte. Orkar inte. Jag orkar inte. Helvetes, jävla skit.
den 29 augusti
Vi satt på en balkong i en några grader för svalkande sommarbris och pratade om karuseller, om tivoli. Talade om att vara för stor för att vara liten, och för liten för att vara stor. Att hamna mitt i mellan - så skallbenet slås mot kanten mellan de mjuka kuddarna i virvelvinden. Hur man hade svårt att sluta skratta av kittlandet i maggropen, samtidigt som man fick tårar i ögonen av den naggande smärtan av slagen mot bakhuvudet. Tiden går fort. Jag minns inte senaste gången jag lät en virvelvind snurra mig. Nu är det mest en storm på heltid.
Min unge skrattade varmt. Kröp upp i min famn, busade. Kittlades. Drack svartavinbärssaft. Snart kommer han sluta krypa upp i min famn, så jag omfamnar lite extra. När jag förmår, när jag får. Känner hans doft under min näsa. Mitt barn. Mitt barn som doftar vagt av sköljmedel och sommarvind. Och bus. Han doftar bus och fnitter. Precis som det skall vara. När han stundtals plötsligt utbrister i skratt och säger "Jag kom att tänka på en sak", då skymtar man en glugg. Första tanden har lossnat nu. Då känns det lite som om jag åker karusell igen. Det kittlas i magen. Jag ler, men får samtidigt tårar i ögonen.
Vi promenerade hem. Barnets fötter var stadigt placerade på cykelns trampor. Jag hade fått lov att ta fram verktygen, höja sadeln. Tiden går fort, benen på barnet växer med den. Han är duktig. Jag blir stolt. Jag är lyckligt lottad. För när mitt barn lägger sina händer kring mitt ansikte, drar mig intill sig och gnuggar sin näsa hårt mot min och säger "Du är min gulleplutt", då vet jag - att det finns ingen i världen som kommer kunna säga det så genuint som han gör. Det gör mig lyckligt lottad. När han ser mig.
"Du är hårig som en spindel, men du är mjuk, mjukt är bra". Han är min skattkista här i livet. Han är min orsak. Min mening. Han är min karusell, mitt tivoli. Kärlek, till månen och tillbaka.
den 3 september
Livet går lite för fort nu. Jag säger nåd.
Har träffat en familj idag, för andra gången, som är vårt eventuella nya familjehem. Men jag gillar inte när kvinnorna från SOC pratar som om allt vore hugget i sten, innan de ens frågat mig "Hur känner du nu?". De tilltalar familjen, talar om en person som skall kontakta dem för schemaläggning. Fortsatt planering, och jag står bredvid med fötterna i gruset intill deras kataloghus, mitt i min feberdimma och tänker: "Har du hört mitt Ja-sägande ännu, har du fått mitt samtycke? Nej just det, hold your fucking horses!"
Jag står inför att lämna min son till en familj han aldrig mött. Dom bor flertalet mil ifrån oss. Jag kan inte bara hoppa på spårvagnen när han behöver mig, när jag behöver honom. Det krävs så mycket mer från alla inblandade parter. Ändå är detta det minsta problemet. Familjen ställer upp. Kör. Skjutsar. Sträcker ut en hand. Det största problemet för mig är att släppa känslan på att mitt lilla äventyr kan komma att ligga sömnlös i ett hem han är välkommen till - men där ingen finns som han känner. Att han ska sakna mig, sakna någon - och alla kommer "fattas honom". En nystart. På alla plan. Ny familj, ny skola, ny byhåla. Nytt liv.
Skogen växer bakom deras hus. Jag föreställer mig sonens glädje när han får springa runt i den. Hur en dunge känns som flera hektar med träd, för ett barn. Jag ser möjligheter. Glädje. Framöver. Men det första jag ser är ångest. Panik. Sorg. Frågor, ändlöst med barnfrågor - om "Varför måste jag vara här?". Jag känner det som om jag inte har något svar, ändå bär jag på det enda rätta - det enda nödvändiga. "För att mamma älskar dig till månen och tillbaka, och vill ge dig det bästa i livet. Jag är inte det, just nu. Se så, spring ut i skogen nu och bygg en trädkoja, så ses vi snart igen, och glöm inte att ringa för att säga god natt." Sen hoppas jag ibland att han ska glömma bort det där telefonsamtalet. För jag vill att han ska ha busat, skrattat och farit runt som ett yrväder hela dagen, så när han väl lägger sig på sängen ska han somna gott och drömma vackert, om alla de saker han kan göra i skogen, i byn - dagen efter.
Jag älskar mitt yrväder, mitt äventyr till världens ände. Men just nu är livet inte nådigt. Ge mig lite mer klarsynthet. Låt mig förstå att jag gör rätt. För just nu känner jag mig som monstret. Idag är jag monstret i alla mina tankar. Så nåd, paus, eller vad är det magiska ordet?
den 20 september
Att ett samtal över en kopp te kan starta en känslomässig lavin så lätt. Hon log med tårar i ögonen.
Hon såg på mig och sa:
"Vi vill ha William kvar hos oss. Vi älskar honom. Om dom bara hade frågat oss var våra känslor stod nu, då hade vi kunnat svara, för flera veckor sedan. Jag har försökt få till ett möte, men dom har inte gett gensvar, har inte hörts av. Vi vill hans bästa. Alla mina barn gråter i förtvivlan när vi nämner att han skall flytta. 'Mamma, han får inte lämna oss', säger dom. Vi vill ha honom hos oss. Vi måste kunna backa, ångra oss. Det kan inte vara för sent."
Bristfällig kommunikation, igen. En socialtjänst som tilltalat mig under hela sommaren som att det inte finns någon väg tillbaka. Att en förändring är det enda rätta, det enda steget. Dom har fört en familjs talan utan att ens ha hört familjens samlade röster. Dom har förmedlat en situation som uppstått innan ett välbehövligt sommarlov. Ett sommarlov som gav familjen ett andrum på några dagar, för att sedan komma tillbaka och vara det bästa man kan önska, för min son. Om Socialtjänsten bara hade frågat, istället för att tvinga oss alla genom en "onödig" process. Då hade min sommar kunnat vara som ett sommarlov skall vara. Lugnt. Fridfullt. som ett äventyr som ger skrapsår på knän - inte i själen. Inte i hjärtat.
Så nu är vi en enad trupp. Jag och en hel familj till som älskar mitt barn. Som omfamnar mitt barn så mycket att en kram aldrig någonsin kommer saknas honom. Så mycket att kärlek rinner i hans blod varenda eviga dag. Han är så älskad, så sedd, min lilla men ändå stora pojke. Han är en fantastisk liten människa. Ett älskat barn som en underbar familj vill ta del av en lång tid till. Så vi är en enad trupp. En allians. Som på onsdag skall slåss för att mitt barn skall slippa hunsas hit och dit. För att han skall slippa genomgå en flytt till en helt annan stad, till främlingar. Inget kan göra sommarens stress, press och våndor ogjort. Men ännu är loppet inte kört. Det kan inte vara för sent.
Snälla livet, var på min sida nu. Du har gett mig utmaningar alltför länge. Jag har tagit dem, dag efter dag, under en hel livstid. Ge mig nu lite andrum. Kom igen livet, låt mig leva - inte kampa. Låt mig älska mitt barn i stillhet utanför stridens hetta. Låt oss bara leva.
den 23 september
En utsaga om en livssituation.
Min son flyttar till Mellösa. En byhåla i utkanten av ett samhälle. Där arbetsförmedling och pizzeria delar tak. Där kossorna står med sina mular tillräckligt nära skiljetråden för att du ska kunna vidröra dem på din väg till skolan, där du går mellan bark och grusväg.
Mitt barn flyttar till en ny familj. En familj som längtar så det glittrar i deras ögon och så att det sjunger om deras hjärtan. Jag hörde det, mitt i bruset från mitt eget kaos och lugnet från en trygg famn.
Tid. Vi tar oss tid. För att trygghet ska infinna sig. För att överlämning skall bli så smärtfri som det bara går. Men smärta kommer hända. Som en frontalkrock som lämnar oss båda lamslagna för en stund. Som en skogsbrand som kommer härja fritt, för att sedan under sin aska blotta grönska.
Idag gråter jag. Imorgon ler jag. Dagen därpå krossas jag, för att snart byggas upp igen. Livet, det händer hela tiden. Det händer lite för mycket. Slår lite för hårt. Men än står jag. Än står vi.
Jag gestaltar den där frontalkrocken, men även grönskan under askan. Dagarna är svåra, ömsom stundtals enkla. Vi ska igenom det här. Det kommer en tuff strid. En strid jag inte kan undvika i fem år till. Framtiden är ljus. En storm kan inte härja fritt i all evighet. Så tålamod och lite tid. Vi ses på andra sidan stormen. Jag lovar.
den 20 oktober
En eftermiddag med min bästa. Besökte nya familjen i Flen. Magkänslan god men känslorna tusen i allierad trupp. Liten kille trött, skör mamma bräcklig. Barn tillbaka till "gammal familj", mamma hem till sig. Livet svänger som vägen under oss. Barnets huvud vilar mot min axel och tårar bränner i mina ögon. Kärlek. Till månen och tillbaka.
den 1 november
För en stund sedan tog min son sina födelsedagspresenter och stoppade dem i en påse. Valde med omsorg vilka saker som skulle följa med honom på resan. Resan till Mellösa. Till nya hemmet. Nya familjen. Dom drack en kopp te, inväntade avfärd.
"Mamma, jag vill inte åka".
Dessa känslor som endast tycks komma fram i min närvaro. Tankar i ord, känslor i detsamma. Känslor i tårar, i en skör och spröd pojkröst. Oro i rösten på en sexårig prins, min prins. Mitt hjärta vill omfamna hela hans väsen och säga att han aldrig någonsin igen skall behöva lämna min sida, och jag aldrig hans. Jag vill säga "Givetvis ska du inte. Vi ska bygga en koja under sängen nu, och stanna där i fjortondagar - minst! Vi har inte tid med storm, så länge den inte mojnar vagt utanför kojans skyddande filtar och bär våra drakar till skyarna. Ni får återkomma med bekymmer och besvär en annan dag, eller vad sägs om aldrig någonsin!" Så skulle vi fnissa. Krama om varandra så våra kinder mjukt pressades mot varandra, så tätt att vi kunde höra varandra andas. Vi skulle vara en enhet. En duo. En okrossbar sådan. Om jag fick drömma. Om jag fick lov - att vara frisk. Att vara mentalt rustad, med ringbrynja. Men livet har stulit min brynja, livet har krossat min sköld. Så jag bet ihop. Viskade kärleksförklaringar i hans öra när han satt i mitt knä på en köksstol. Sedan blickade vi ut mot hallen där familjen gjorde sig redo för avfärd. Sen klappade jag sonens kind, kysste den mjukt och sa "Iväg på äventyr, bästa unge, vi ses ju snart igen". Han hade tårar i ögonen, jag i hela själen.
Vi läker snart, min älskade. Mitt bästa äventyr, som började för sex år sedan. Vi läker. Vi helas, av varandra, i sinom tid. Snart är vi i kojan, och stannar där resten av livet. Håll ut.
Dröm
Du har undvikit mig hela kvällen. Låtsats att se bottnen av ett vinglas var gång min blick vidrört dina markanta kindben. Du låtsas se den där bottnen så många gånger att jag vet att magi svävar i luften, för du fyller aldrig ditt glas på nytt. Det röda vinet når alltid dina läppar och återgår till att göra glaset halvfullt igen. Sorlet från andra människor överröstar mina tunga andetag. Rösterna omkring oss överröstar allt min kropp har att säga dig. Du blir lomhörd, jag lyhörd. Konturlösa, namnlösa människor rör sig i rummen. Pratar med varandra. Som brus och mummel mellan två radiokanaler. Jag kan inte urskilja något ansikte. Förutom ditt. Ditt är tydligt. Glasklart. Men jag känner knappt igen dig. Du är dig olik. Jag har dig i ögonvrån, i mitt blickfång, i Amors skottlinje, hela tiden. Festligheterna tystnar, som om någon vridit om ratten på radion. Rösterna blir lågmälda. Din är lika lågmäld som innan. Det faktum att du inte tilltalat mig, eller någon annan under hela tillställningen är märkligt. Retsamt. För jag längtar efter din röst.
Plötsligt fattar du tag om min hand. Jag ser din mörkblå kavajärm. Jag hör en dörr öppnas strax bakom mig. En dörr med guldigt knopphandtag. Jag får en knuff. Av de bekanta dofterna från sköljmedel att döma så befinner vi oss i en garderob. Men det enda jag kan urskilja omkring oss är det svaga ljusinsläppet kring den återigen stängda dörren. Ljuset landar på din kind. Lätt skäggstubb. Jag slås igen av hur annorlunda du ser ut. Sen slås dina armar om mig, din kind trycks emot mitt huvud. Du håller om mig hårt, mer omslutande än någon någonsin hållit mig förr. Jag når knappt upp att se över din axel. Ditt nyckelben trycker mot min överläpp. Min kropp känns svag. Din tvärtom. Spänd. Stark. Muskulös. Jag ser ditt obekanta ansikte i ögonvrån. ”Vad gör vi här?” min röst hyschas av din kavaj tätt mot min mun. ”Du vet hur jag känner”. Sedan strömmar tårarna. Jag gnyr in i tyget, mot din axel. Kväver sorg. Du håller mig i din famn. Tryggt. Men samtidigt är det som att känslan gror i mig. Jag vet att du kommer släppa. Men bara för en stund, för en kort stund, så vet jag att du är min. Just där och då. Resten av världen slocknar. Sorlet försvinner. De ansiktslösa tystnar. Jag vaknar. Ekot från den ångestfyllda gråten dröjer sig kvar någon sekund. Jag vaknar till att sakna dig. Sakna detaljerna. Dina nyckelben. Att somna mot din bröstkorg. Att se in i dina ögon. Den glittrande skogen i din blick. Din omtänksamma beröring. Dina fingrar mellan mina i en vardagsstund. Jag saknar dem, och jag hatar det, att sakna. Jag behöver dig som en dröm. En dröm att vakna ur, att vagt minnas, men att tillslut glömma. Snälla, var den typen av dröm. Var inte den som dröjer kvar.
Utvik
Jag gillar det jag ser. Styva bröstvårtor genom ett skirt linne med någon meningslös mening över revbenen. Jag vill smaka henne, för hennes hår är likt färggranna polkagrisstänger. Hon gör mig sötsugen. Samtidigt som en sockerkick slår till, utan att jag ens känt smaken av hennes Sangriaröda läppar så fantiserar jag om sältan på hennes ormvassa tunga. Den bittra eftersmaken av cigaretten som nyss gungade glödande i hennes mungipa. Jag vill gärna smaka på det äckliga med henne. För jag vet ju att inget i världen kan vara bara gott. Hon klipper med ögonfransarna som räcker henne nästan upp till ögonbrynen. De liknar spindelben. När hon blickar uppåt med kuksugarminen i rekylen. Avlossar - Blink. Pang. Jag lutar mig mot fönsterbrädan. Känner en sommarbris svepa in genom det öppna fönstret. Den tar med sig lite av den rök tillbaka in som hon nyss försökt vräka ur lägenheten. Hennes byxor är så trasiga att dem knappt längre är ett plagg. Det hänger slamsor av svart tyg kring hennes knän. Hon blottar sin hud för mig. Jag skälver av lust. Av längtan. Jag vet att kuksugarminen inte är på sin plats. Hon suger inte. I alla fall inte på manslemmar. Hon har sugit på min tunga ibland. Smakat, låtit smaka. Hon har vidrört varje del av mig. Från tårna, till venusberget, ända in till själen. Nu sitter hon där och jag låtsas att jag kan läsa hennes tankar. Jag låtsas att dem är snuskiga. För hennes spindelben dansar varje gång hon tittar på mig. Det glimmar till i hennes blå blick. Min blick veknar. Vissnar. Drar sig mot golvet, men stannar till mellan hennes två perfekta bröst, som gör sig bäst i mina kupade händer. Hennes styva bröstvårtor mellan mina fingertoppar. Jag slickar mig om läpparna. Låter blicken gro igen. Växa. Stiga. Mot hennes närapå hjärtformade mun, om fantasin får leka. Hennes sneda tänder som glänser till i det flimrande skenet från en datorskärm, när hon ler. Hon viker ut sig inför mig. Blottar huden. Så rebelliskt och upproriskt att jag våndas. Jag ser rakt ned i hennes tröja, när hon lutar sig framåt mot sina knän. Innan hon drar upp benen mot sin bröstkorg. Döljer sig. Gungar lite rytmiskt i takt med bakgrundsmusiken. Sommarkvällen knuffar mig lätt i ryggen. Uppmanar mig. ”Rör henne”. Jag tappar andan för en sekund. Hjärtat slår i otakt. Vad väntar vi på? Vi är utsvultna bägge två. Jag ser det i hennes blick. Den där blicken som dröjer sig kvar, någon sekund extra för var gång jag möter den. Den ordlösa blicken i den tysta stunden. Jag måste känna henne. Måste smaka henne. Det goda med det onda, det söta med det salta, det äckliga med det ljuva. Smaken av rök blandat med essensen av hennes söta dryck. Sommarkvällen knuffar mig igen. Rubbar mig ur position. Jag fäster blicken på bytet. Allt vad hon är. I all sin härjade prakt. Jag tar ett steg. Jag hinner inte ens sätta mig tillrätta intill henne innan hennes tunga dansar med min. Hon är äckligt god. Och hon smeker mig ända in i själen.
Patchouli
(Urdrag ur stafettnovell)
Hon är den där flickan du ser på bussen varje morgon. Hon med det yviga håret som pendlar mellan blont och rött beroende på hur solen kysser henne. Hon är den där flickan med en tygpåse i handen som du alltid undrar vad den innehåller. Hennes beiga läderskor når upp till hennes anklar. Du anar den ena randiga strumpan strax ovanför lädrets kant på vänster ben. På det andra benet sträcker sig en knästrumpa mot hennes lår. Du reflekterar över påhittigheten. Över att vägra passa in i en mall. För det är så du ser henne. Som någon som vägrar vara formstöpt. Du känner doften av patchouli när hon går förbi.
Hon sätter sig alltid mitt i bussen. Strax intill där de äldre låter sina kroppar sjunka ned på de obekväma sätena. Hennes shorts är korallröda, uppvikta och smiter om kring hennes bakdel. Hon är kurvig. Du uppskattar åsynen av hennes timglasfigur. Varje morgon. Hennes hår vilar mot hennes hals. Du föreställer sig att det lätt lockiga håret är likt någon som skyr att doppa tårna i det kalla vattnet, när sommaren knappt blommat ut. Den stora, stickade tröjan på hennes kropp blottar hennes ena skuldra när tyget retsamt kasar ned när hon rör sig. Hennes hårsvall hänger några centimeter ovanför huden på hennes axlar. Doften av henne triggar dig till att dra ett djupt andetag, strax innan hon är en armlängds avstånd ifrån dig. Aromen dröjer sig kvar i någon sekund. Du saknar den när du inte längre kan skönja den i luften. Du hör ljudet av hennes skor knastra mot det smutsiga bussgolvet när hon sätter sig tillrätta på sätet. Du hör henne röra sig, hör hennes andetag och ett svagt brus ur hennes brandgula hörlurar. Men du vågar inte titta på henne. Vågar nästan inte röra dig. Är likt en magnet och hon är den vackraste av karosser på en bilkyrkogård. Du skulle omedelbart fastna. Du drar ännu ett djupt andetag. Saknar ännu doften av patchouli. Hon sitter nu tre meter ifrån dig. Närmast fönstret i samma rad av säten som du själv, men på andra sidan mittgången. Du upprepar ett mantra i ditt huvud. Mod, mod mod. Du vänder sakta din blick åt hennes håll. Hon strålar i solljuset som tusen små speglar. Håret är likt höstlöv. Odefinierbart. Du tycker om färgfyrverkeriet i hennes hår. Plötsligt slutar hennes askgrå blick att syna världen utanför. Plötsligt tittar hon rakt in i dina ögon. Plötsligt ser hon dig.
Kyss mig alltid igen
De skira gardinerna svävar lätt i en av morgonens första briser. Jag ser solljuset mellan de vävda linjerna. Jag ser världens alla oceaner när jag möter din nyvakna blick. Fjärilsmotellet öppnar i maggropen. Det blir fullbokat på en sekund. De chokladbruna virvlarna i ditt hår lockar mina fingertoppar mot din hjässa. Din mun bjuder på ett försiktigt leende och tandraden går att skåda som hastigast innan läpparna möter varandra igen. Mina fingertoppar busar med lockarna på ditt huvud. Min hud vilar mot din, våra överkroppar möts. Rummet är kallt men din hud värmer mig. Jag ler. Jag tänker hundra tankar, du frågar efter en. Jag svarar det första som slår mig ”Du är fin”. Du är utomordentligt fin. Dina andetag är lugna, mitt hjärta bultar hårt. Min puls är rebellisk. Jag kan inte se in i dina ögon utan att vilja bosätta mig i din famn. Det blåser upp till storm på min insida. Hundra tankar.
Dina ord är en fristad i stormen. Din röst. Den vaggar in mig i trivsel. Ditt skratt är en värdefull gåva. Jag faller in i ditt skratt och vill stanna på dess djup resten av dagen. Du ler nästan bara i mörkret. Du har berättat varför. Tandraden. Min puls är som din tandrad, ojämn. Inte en ådra i min kropp eller en cell av mitt väsen bryr sig om hur dina käkar kolliderar. Jag hör knaket när du förtär en matbit. Jag ser din blick vika undan. Ett leende döljer sig skyggt bakom din arm. Jag vill röra vid dig. Jag vill så gärna känna att du är på riktigt, stunder då jag får extra svårt att tro det. Jag blundar. Nyp mig och låt mig se dina oceaner när jag öppnar mina ögon igen.
Ditt blickfång fastnar på en skärm. Ljuset flimrar och studsar mot glasögat. Jag ser det i ögonvrån. Tar ett djupt andetag. Känner doften av din hud strax bredvid min kropp som borde vara försatt i viloläge. Men pulsen är rebellisk än. Du är vacker bakom glaset. Bågarna klär dig. Jag vet att varje gång programmet avbryter för en två sekunders lång paus, då möter jag din blick igen. Då kysser du mina läppar på nytt. Ditt huvud vrids snart tillbaka till den flimrande skärmen. Jag smälter inifrån och ut när du inte ser. Skärmen slocknar efter hundra år. Jag möter din blick. Kysser dina läppar.
Jag vill känna dig i mig. Somnar intill dig. Du gör mig gott.
Björntråd
Du säger inte ärr, du kallar det sömmar.
Broderi någonstans inuti.
Sömsmån, tre centimeter bakom revbenen.
En viskning om att laga.
Men det är inte björntråd du syr med, älskling,
Det är taggtråd.
Han valde alltid en kopp te fastän han nog redan då föredrog kaffe. Den bulliga, mörka koppen med ljuslila insida som jag höll i den brände mig nästan. Men hur hett tevattnet än ångade så fanns det ingen varmare känsla än den som sprakade inom mig då hans blick mötte min. Jag hade aldrig trott på kärlek vid första ögonkastet. Men jag anade fort att han skulle komma att förändra mig. Sommaren blomstrade utanför fönstret och dofterna från restaurangen nere på hörnet svävade in genom mitt öppna köksfönster. Grekiska ostar och kött trätt på pinne. Innerstadens trafikbrus blandades med tatueringsmaskinernas surrande. Att ha en utav stadens populäraste tatueringssalonger under mitt nya hem hade först känts lockande. Jag lärde mig efter en tid att det endast var ett mycket litet plus i kanten. Området var skräpigt, solkigt och sorgligt. Glaset i porten blev sönderslaget vid flertalet gånger under kort tid. Förmodligen orsakat av bråk och berusning. Avfall prydde min lilla bakgård så som blomster i de finare kvarteren. Cigarettfimpar och även uteliggare vid något tillfälle i tvättstugan. Jag vantrivdes. Men någon ekonomisk möjlighet fanns inte till att flytta dit min längtan flydde. Eller till att slå rot på andra sidan staden.
Mitt hår var svart som natten. Hårt sprayat och tuperat. Luggen var platt och sned. Den låg långt ut över mitt ena öga. Han satt och vred sig framför sin egen spegelbild nästan varje morgon med min plattång i sin smala hand, för att få sitt hår att följa hans önskan om att ligga tätare över hans näsben. Det var svårt att se hans ansikte där bakom. Jag hade endast sett skymtar av hans isblå ögon de få gånger som han inte generades så våldsamt att han var tvungen att vika undan med blicken. Det var ibland inte ens möjligt att se hans irisar genom de tätt stängda ögonlocken då han log, men jag förstod att jag fått syn på de vackraste ögon jag någonsin skådat den gången då han vaknade upp vid min sida med rufsigt och självlockigt hår som inte tedde sig så som han ville. Han gömde sitt ansikte i en av mina dunkuddar och försökte nog blunda extra länge för att slippa generas. Jag hörde på hans andetag att hans kropp hade vaknat. Hans breda nästipp var o-charmig, hans tänder rätt så stora och sneda, läpparna smala, men jag kunde omöjligt avvärjas. Det bildades långa linjer på hans kinder då han log. Djupa som åar. Ett mystiskt utseende som ibland var svårt att tyda. Hans leenden framför allt. Jag hade aldrig förr skådat sådana breda leenden som fick ansiktet att skrynkla ihop sig och fick ögonen att kisa så. Jag tänkte sällan på dem då, de vackra skårorna av ”glädje”. De var så dolda bakom hans frisyr så de kom inte till sin rätt. Jag föll. Jag föll så hårt och handlöst. Det gick så fort. Han stannade hos mig längre än väntat. Det var den första gången vi sågs. Vi spenderade flera veckor utav sommaren tillsammans.
Han hade nästan varje morgon fattat tag om någon av alla mina pennor som låg utspridda över mitt lilla köksbord, och så hade han börjat teckna precis vad som föll honom in. Jag charmades väldigt av hans kreativitet. Jag älskade hur han gav mig de bästa frukoststunderna som jag någonsin haft. Gemenskap. Starkt grundat på gemensamma intressen, kunskaper och passioner. En morgon såg han upp från mitt streckade block som blivit en samlingspunkt för hans frukostkonst och föreslog en förmiddagspromenad.
Vi gick intill varandra några steg ifrån vattnet i Motalaström. Solstrålarna lekte bakom bladen i de höga träden omkring oss och landade ibland i hans ansikte. Skuggor lade sig kring den o-charmiga näsan men hans underbara isblå gnistrade till som vattnet. Hans slitna skor skrapade mot marken. Hans mörka jeans satt figuranpassat runt hans smala ben och hölls uppe utav ett skärp med blanka nitar. Mina ögon var tjockt målade med svart kajalpenna. Mina kläder var avsiktligt slitna och jag kände mig så hemma i hans närhet. Jag ville gärna gå tätt intill honom men var rädd för att verka påflugen. Det kändes som om vi båda gick i liknande tankar de första dagarna. Vi skulle komma att passa ihop så som pusselbitar. Plötsligt drog han tag i min hand och stannade mig. En snabbfotad joggare sprang förbi oss på den slingriga promenadstigen. Hans blick mötte min och linjerna i hans kinder blev uppenbara så som en blixt från klarblå himmel. Jag anade hur han kämpade för att inte vika undan med blicken. Han stod och ryckte i kroppen, hans skor gneds mot några små stenar som knastrade. Han log så hans ögon fylldes med små glittrande tårar. Mina mungipor höjdes högt upp på mina kinder och jag befann mig i ett överväldigande rus. Jag kände fnittret i min maggrop och hade så väldigt svårt att stå still och möta hans dolda blick. Han smittade av sig med den glädje som jag tycktes kunna ana. Så plötsligt tog han ton.
”Jag tycker om att se på dig.” Jag fnittrade äntligen, han lade sin hand i sin nacke och såg ned mot marken för att samla sig någon sekund, men leendet fanns kvar där bakom den långa luggen. Vi fortsatte att gå mellan gräsänder och Rhododendron. Hand i hand.
Jag minns att det blev vi över en kopp morgonte. Jag kan förnimma hur jag såg det som ett av mitt livs bästa investeringar. Att investera tid och kärlek på honom, till honom. Jag hade nog aldrig innan känt mig som en större vinnare. Vi fortsatte att intensivt att strössla godartade ord över varandra resten av den sommaren. Jag gav honom permanent plats i mitt sargade hjärta och jag gav honom min fulla tillit. Jag vill tro att han gav mig detsamma. Vi var unga, vi var olika. Vi var på väg. Det var som om vi åkte på samma resa men med olika kartor. Vi tog båda steg som var ödesdigra. Plötsligt hade vi färdats med sjumilakliv åt varsitt håll. Vi var som en våris. Vi smälte. Sakta. Men tillräckligt fort för att det skulle märkas. När det nya året firades så brann vi tills vi exploderade så som ett fyrverkeri. Det fanns fragment av honom överallt i mitt liv. Hans parfym eller undertoner i den gör min fortfarande knäsvag. Hans teckningar på mina väggar och i mina block, hans prylar i mitt hem. Bilder på våra kyssar på nätet. Alldeles för få, å, alldeles för få. De finns inte längre kvar och det är en sorg i sig. Han blev som en hägring. Jag kunde snart inte urskilja vad som varit verkligt och vad som varit förskönat av förälskelse. Han försvann. Jag försvann. Gick vilse. Skrev smärtsam poesi och sorgen flyt med alkohol i mitt blodomlopp.
Under vattenytan. Enormt tryck över bröstkorgen. Kunde. Inte. Andas. Ville inte heller det. Världen utan honom kändes försvinnande tom. Under vattenytan. Trodde att allt dött. Att allt gått förlorat. Men någonting grodde. Någonting fick liv medan jag vittrade itu. En månad senare så fanns du där på en elektronisk skärm. Du fanns där. Du hade funnits där när jag önskat livet ur mig själv. Du hade funnits där när jag förkrossat försökte hänga kvar vid människan jag fallit handlöst för. Du blev orsaken för mina andetag. Du blev kärlek. Evig kärlek för mig.
Dina snusningar då du sover är som en stilla godnattsaga. Dina ögon är inte lika blå som din fars men jag kan aldrig neka att de smälter mitt hjärta när du ser på mig. Jag kan inte heller förneka att du är din far upp i dagen, jag såg det då du föddes. Den o-charmiga näsan och de smala läpparna gick i arv. Ditt skratt när du känner mina mjuka fingertoppar under din haka öppnar fjärils motell i min maggrop. Alltid fullbokat. Ditt mörkblonda hår som flyger i vinden när du springer på barnaben, det är lycka för mig. Att se dig skina så som ingen annan. Jag tycker allt gott i världen om dig. Att se dig höja dina ögonbryn och lägga huvudet på sned för att skoja med mig vid vårt lilla matbord, det sätter sig på min näthinna, älskade pojke. Jag skulle gå sjumilakliv med skoskav för dig, tusen gånger om. Jag önskar att jag alltid kan vara björntråd för alla dina brustna sömmar, när du går, kryper, kämpar eller springer glatt genom livet. Jag kryper ned intill dig i natt för att andas den luft du ger ifrån dig. För att känna doften från din mjuka hud. Min hand passar perfekt i sänkan mellan dina skulderblad. Du är liv. Du är lycka. Du är min son.
Indigo
Smärtan spritter så som tomtebloss i hela hennes kropp och hennes händer greppar tag om instrumentbrädan i familjens bil. Hennes fingrar vitnar när de kör på den dammande grusvägen. Ilskan över smärtan och de djuriska vrålen som lämnar hennes kropp biter på den unga mannen som sitter vid ratten. Han trampar på pedalerna precis som han lärt och sitter något framåtlutad, som för att hjälpa bilen att bli framåttung och nå deras destination desto kvickare. Kvinnans färgstarka och orientaliskt mönstrade klänning ligger som klistrad runt hennes ben, svett och fukt rinner långsamt längs huden som solen varit kärvänlig med denna sommar. Skog och mark susar förbi den brandgula bilen.
”För i helvete, kära du, varför vägrar du bryta några lagar en endaste jävla gång? Plattan i botten!” skriker kvinnan och dunkar sin näve i den nötbruna skinnklädseln på instrument -brädan. Han svarar inte, han tänker att det är bäst så. Mannen vänder snabbt sin blick för att se på henne, sedan blickar han återigen ut på den slingriga skogsvägen.
Grusvägen tornar upp sig och framför fordonet ligger den stora vägen som leder dem in till staden. Mannen följer duktigt alla skyltar med pilar som leder dem rätt. Han vågar inte låta foten instinktivt ställa sig på gaspedalen, det skulle inte göra dem gott. De behöver ett körkort i familjen. Förresten har han knappt hunnit ha det än. Han är ung, hon är äldre. Men inte så att hon drabbats av amnesi eller ens rynkor än. Hon är bara mer livserfaren och mogen. Hennes huvud lutar nu mot huvudstödet i det bulliga bilsätet. Bilen doftar rökelse och en och annan cigarett. Den brandgula bilen rullar upp på en stor parkering framför en kantig och sandgrå byggnad. Folk kommer och går hela dagarna. Åkommor och dödsfall. Smärtor och piller. De hade haft en annan plan. De skulle ha befunnit sig i sitt fina hus på landet, bland getterna och hönsen som bräker och sprätter ute på gården. Men kvinnans mod hade sviktat. Han hade varit kolugn fram till den morgonen då hon vaknat med överraskande smärtor. Visst hade de ansett sig vara förberedda. Rummet var färdigställt och alla nödvändigheter låg framdukade på bordet. Men så ändrades allt när hon slog upp sina ögon som efter en mardröm. Hon hade nästan vaknat med solen, innan tuppen. Försökt att härda ut och tänka positivt. Hon hade sedan blivit stensäker på att något inte stod rätt till. Smärtan skulle inte kännas såhär, det skulle inte vara så intensivt, så fortgående. Hon hade knuffat ut honom till bilen med en packad väska, i nödfall. För sådana här fall.
Byggnaden har en stor entré med snurrdörr som bjuder in människor som på löpande band. Paret går genom glasdörren och ber om hjälp för att hitta sin väg till rätt avdelning. Hjälpsamma röster och händer leder dem till en närliggande mottagning. Några ”lycka till” senare så bemöts de av vitklädda damer som leder dem in i en liten sal med behaglig belysning och instrument på silverfat.
”Detta kommer att gå så bra ska ni se, nu är ni alla i goda händer.” försäkrar en leende kvinna med stora blonda lockar i sitt hårsvall. Hennes läppar är försiktigt målade med en svag röd nyans. Mannen som nyss varit så stressad andas ut för några sekunder, men sedan kastas han åter tillbaka till stundens allvar. Hans kvinna som nu ligger på en bår, iklädd något helt annat än den färgsprakande klänningen som hon nyss haft på sig, vrider sig i smärta och tycks inte riktigt veta var hon ska ta vägen. Han håller hennes hand och försöker att viska de vackraste ord han känner i hennes öra. Några tårar lämnar hennes ögonvrå och hon vänder sitt ansikte för att kyssa hans fylliga läppar. Sedan är det som om hon försvinner in i en dimma. Hans mossgröna tunna, flygiga byxa rör sig då han står och trampar på stället. Hans stora linne hänger slappt på hans överkropp och hans bringa hävs upp och ned då han andas. Han försöker att lyssna till sin kvinnas andning, det är nog egentligen det enda som han kan koncentrera sig på nu. Även om den är svår att tyda och orytmisk. Hans rufsiga, självlockiga hår ser sådär stökigt men charmigt ut. Han brukar sällan bry sig om det yttre särskilt mycket. Det ligger inte i hans natur att förspilla tid på det. De kallar honom för ”alternativ” och ”hippie barn”. Inte heller det ödslar han tid på att grunna på. Han är som han är bara. Uppfödd med vegetarianer som lever kollektivliv och tycker att loppisar är något av det bästa som finns i hela världen. Men han är en vacker man. Fylliga läppar, pärlor och band runt sin handled och vackra ögonfransar som ramar in hans glittrande ögon. De glittriga ögonen som nu stressat försöker följa händelseförloppet i salen.
”Barnet har navelsträngen runt sin hals.” informerar en av de andra kvinnorna som assisterar sina arbetskamrater. Plötsligt knuffas mannen bort och allting går väldigt fort. Blicken på den havande kvinnan ser väldigt vilsen ut. ”Vi behöver göra ett akut kejsarsnitt.” berättar kvinnan med de blonda lockarna. Sedan rullar hon båren till en annan sal och mannen blir ombedd att vänta utanför. Han lunkar av och an utanför den större salen. Paniken stiger honom åt öronen och hans ben vill gärna svika honom och låta honom falla handlöst mot marken. Men han lyckas upprätthålla sig. Inom förloppet av några få minuter hörs ett barnaskrik bakom dörrarna.
Ett litet liv blir utburet för att få läggas i sin fars famn. Mörkt brunt hår och fylliga små läppar, ett par djupblå ögon. Mannens glädjetårar rinner och han kysser pannan på sitt barn. Så älskat från första stund.
”Du ska heta Indigo, älskling.”
Rosa Rue
Det är sen kväll. Den första snön faller ute och Rupert ligger i sin säng. Det är alldeles svart ute och hans mamma har lämnat fönstret på glänt. Hans kropp är sjuk, den behöver frisk luft ibland. Till och med då han ska sova. Vad som är fel i kroppen det förstår inte riktigt Rupert och det gör honom ibland lite ledsen. Ledsen fastän doktorn försöker hjälpa. Ledsen fastän hans mamma kramar precis så som en mamma ska. Men när han är som allra mest sjuk får han svårt att sova, svårt att andas. Han har mycket tankar i huvudet som snurrar runt, det känns som om han åker karusell, hela tiden. Ibland kräks han. Han har ont någonstans inuti och hur mycket han än försöker önska bort det så vill det inte försvinna.
Varje dag när Rupert går till skolan så är det som om han stiger in i en fantasivärld. Där bara han finns. Han och hans fröken. Hon är fin. Hon är mörk i håret och hennes ögon glittrar som snön på marken. Hon brukar nästan alltid dofta mint eftersom hon älskar polkagrisar. Hon brukar stå och knapra på de små kuddarna av socker på rasterna då alla barnen är ute. Som en liten hemlighet. Det är inte många barn som vet om det. Men Rupert vet. För han brukar få smaka. Eftersom han är den enda som inte lockas utav snön, utav gungorna och bollspel. Han tycker inte om att sparka boll och att gunga högt. Kanske skulle han kunna tycka om det om någon någonsin frågade honom. Kanske skulle han ljuga när han svarade; ”Jag tycker jättemycket om fotboll! Jag är rätt bra på det.” Han vet faktiskt inte ens om han är bra på att träffa bollen, för han är ju yr i huvudet nästan hela tiden. Kanske skulle de andra pojkarna skratta åt honom. Det vore hemskt. Så Rupert gömmer sig gärna. Han vågar inte prova allt det där som pojkar tycker om att hitta på. Bus och lek. Spring och spel.
Ruperts favoritfärg är rosa. Han tycker att den passar till allt. På mammas klänning, på hennes läppar, på hans skor och på väggarna i hans rum. De andra barnen i skolan säger att rosa är en tjejfärg. Att Ruperts favorittröja är ful. Den allra elakaste pojken i skolan är lite äldre än Rupert. Han slet en gång tag i Ruperts tröja så den gick sönder. Rupert skämdes. Så blev han sådär yr i huvudet och mådde illa. Han kräktes på den elaka pojkens blåa skor. Sedan blev Ruperts kind alldeles röd då den elaka pojken slog honom. Efter den dagen ville Rupert inte längre ha på sig något rosa.
– Rue. Din mamma ringde och sa att hon hämtar dig tidigare idag. För att ni ska hinna åka efter flyttbilen. Sa Ruperts fina fröken. Det var bara hon och mamma som kallade honom för Rue. Han tyckte väldigt mycket om det. Det blev som om han var en superhjälte med det namnet. När han var Rue så vågade han massor av saker. Han hade en rosa mantel hemma som hans mamma sytt, och när han var Rue så kunde han ha den på sig. Han brukade springa så att manteln svävade som vingar. Nu skulle Rue och hans mamma flytta. För hans mamma skulle börja jobba i en annan stad. Rupert fick ont i magen då han förstod att han skulle åka långt, långt bort från sin fröken. Hans mamma sa att han skulle få en ny lärare. En kille. En stark och modig kille som alla barnen tyckte om, och som han själv säkert också skulle gilla. Rupert ville tro på det. Han ville så gärna trivas på nästa skola. Här var det som en elak mardröm. Här kunde han aldrig vara rosa.
Många kartonger var det som skulle bäras in i en liten lastbil. Kartonger med hans och mammas saker. Böcker som vägde flera ton trodde Rupert. Hans mamma tyckte om att läsa. Det gjorde Rupert också. Han tyckte om att läsa böcker om drakar och om riddare. Om stora gamla gubbar i rustning och om prinsessor i slott. Hans favoritbok handlade om en prins som inte kunde prata och om en drake som sjöng. Det var en spännande bok. Alla böckerna fick plats i lastbilen. En man som hjälpte dem att bära alla saker stängde dörrarna bakpå bilen och satte sig vid ratten. Han vinkade till dem och ropade ”Vi ses på nästa ställe om ett par timmar!”. Sedan stängde han bildörren och gasade iväg. Ruperts mamma klappade sin pojkes hår och sa att det var dags att ge sig av. De klappade också den gamla dörren och mamma ringde en sista gång på ringklockan. Ingen öppnade, för ingen bodde där längre.
Det nya lilla huset en bit ifrån staden var som en dröm, det sa i alla fall Ruperts mamma. På hallgolvet intill en vägg låg en stor kudde. Rupert tyckte att den såg bekväm ut, men han kände inte igen den. Den hade de inte packat med sig så han förstod att den var ny.
– Vems är det där, mamma? Frågade Rupert då han drog i sin mammas jackärm.
– Den är till din nya vän. Svarade hans mamma tyst och log. Rupert blev nyfiken. Han hade aldrig haft en vän i hela sitt liv. Att ha en vän kändes lite som en saga. Och vad är det för en vän som har en sådär stor huvudkudde egentligen?
– Vännen väntar på bakgården. Sa hans mamma. Rupert öppnade en bred dörr med glasrutor i. Mitt ute på en stor gräsmatta satt en liten hårboll. En liten ljusbrun hårboll med rufsiga öron. En hundvalp. Valpen busade med snöflingorna som landat. Plötsligt kom Ruperts mamma och ställde sig bakom honom.
– Hon heter Råsa. Hon ska bo hos oss nu, för hon är din. Viskade mamma i Ruperts öra. Rupert blev så glad att han ville gråta.
Första dagen i skolan. Rupert gick med tunga steg fram till en dörr, en dörr som skulle leda honom in i sitt nya klassrum. Han öppnade försiktigt. Där inne stod en kille. Killen hade en rosa tröja på sig och han skrev på en tavla. 4+3 och 3+2. Alla barnen satt tysta och lyssnade. Plötsligt fick killen syn på Rupert.
– Nämen, hej! Det måste vara du som är Rue? Kom in, kom in. Sa killen som var läraren i klassen. Han kom fram till Rue och tog honom på axeln. Välkomnade honom.
– Här är Rue, jag har hört att han är en hejare på Riddare och drakar. Och så tycker han att rosa är den bästa färgen som finns i hela världen, precis som jag! Ropade läraren ut i rummet och alla barnen ropade ”Wow”. Rue kände sig modig, stark. Han kände sig hemma och framför allt så kände han sig inte sjuk längre.
Amnesi
Dimman låg som ett lukrativt täcke över staden. Fukten hängde i luften nästan vareviga dag nu när hösten trängde sig på. Några svettpärlor kunde anas i hans panna där han stod i busskuren och hängde med armarna längs sidorna om sin kropp. Utmattad. Urless. Mustfri. Hans dag hade börjat på nytt på ett numer alltför välbekant vis. Hon hade ringt och väckt honom i samma stund som han gått och lagt sig efter jobbet. Rösten hennes var upprörd och som förkrossad. Hon var övertygad om att tjuvar varit i hennes lilla boning under natten. Det fattades sedlar i hennes portmonnä. Han fick förklara att det förmodligen var de sedlar som hon gett honom för att besöka matgrossisten å hennes vägnar. Stressen i hennes röst stillade sig. Han tilläts lägga på luren. Ögonlocken blev tunga. Men ron fanns inte i honom. Han vred och vände på sig i en timme. Insomnia. Varje dag i en månads tid.
Han vred på sig en sista gång och äntligen kände han myrorna i benen dö ut. Men så ringde telefonen med en skarp toninställning. Den tonen som bara ljöd då det var hon som ringde. Han ville slå sönder telefonen mot kanten på sitt nattduksbord. Låta den falla itu till ett tjugotal små plastbitar och se det platta batteriet flyga som ett tefat över rummet. Men han hade lovat sig själv att ha tålamod med henne, så som alltid förr. Ingenting skulle behöva förändras. Om hon bara kunde… men det kunde hon inte. Ingenting var längre som förr.
Nu satt hon på den fula träbänken i busskuren, där ungdomar skrivit än fulare ord. Hennes långa kjol med pressveck hängde vackert kring hennes obsoleta ben. Alltid knästrumpor av nylon där under. De brukade en gång i tiden följa hennes hudton i nyans, nu var de alldeles för mörka då hon blivit så blek och såg lite ut som en påklistrad extrahud. Inte en särskilt angenäm sådan. Han stod vid hennes sida och tittade på tidtabellen som satt uppsatt på glaset som omgav dem. De skulle inte få vänta så särskilt länge. Han kunde inte välja mellan pest eller kolera. Att inte ha fått sova en blund på mer än ett dygn eller att det nu gick bussar i stället för spårvagnar. Staden tycktes aldrig bli färdig. Den fick sällan blomma ut i all sin prakt innan asfalt revs upp, ledningar byttes eller trottoarer blev till byggarbetsplatser. Det var mycket få busschaufförer som behärskade det där med att köra på ett graciöst och behagligt vis. De skulle jämt till att svänga så barnvagnar förlorade fäste mot det sandpappersliknande golvet som glittrar så som en kvinnas ögonskugga. Köra för fort över buktande farthinder så att även äldre damer förlorade sitt fäste. Hon började nu vrida på sig där hon satt ihopsjunken av ålderdom. Hennes hår var lika grått som hennes blus. Fastän på plagget fanns det också små skära blommor. Hennes kappa dolde dock noggrant de flesta utav dem med några stora knappar. Den doftade ingrodd matos. Hennes hem hade ett lager av fett var man än drog sina fingertoppar. Fett som fastnade som klister och samlade damm. De var på väg till sjukhuset för några recept. Ett för något som skulle få henne att somna ifrån alla tankar om natten. Tankarna om tjuvar och banditer. Om att ha glömt stänga av spisen fastän den inte stått och dragit el på flera timmar. Ett recept för åkommor och värk och något annat för det som drabbade henne som hårdast.
”Jag tycker nog allt att vi ska gå hem igen, Max.” sade hon plötsligt och stramt. Besvärat. Han tittade ned på henne och så drog han ett djupt andetag.
”Varför tycker du det?” frågade han och väntade sig inget fullvärdigt svar ifrån henne.
”Jo, förstår du. Jag har en torsdagsgryta som står på spisen, och Ann-Margrete kommer på middag idag, precis så som varje torsdag.” sade hon och slog ihop sina händer med en mjuk och dämpad smäll.
”Ann-Margrete har inte kommit på middag på snart tio år. Hon dog i en bilolycka, ungefär då jag var gammal nog att ta körkort.” sade han tydligt. Hon blickade rakt ut i luften, genom dimman som hade börjat lätta från marken och låg nu som ett extratak ovanför husen. Hon skakade sitt huvud från sida till sida ett par gånger. I förnekelse.
”Nä, Max. Det där är något som de tutat i dig. Jag kan inte säga dig varför, men så är det.” sade hon och ändrade rörelsemönster med sitt huvud och nickade nu istället. Han strök en hand över sin kind, gnodde i sitt ansade skägg en stund som för att komma på andra tankar.
”Vet du var vi är på väg någonstans, Elsa?” frågade han henne. Hon tittade upp på honom.
”Vi ska handla. Jag glömde något till grytan.” sade hon förvånansvärt glatt. Han såg in i hennes ögon en lång stund. Det smärtade honom att se henne på det viset. Inte glad, men glömsk. Hon var inte längre den bullbakande damen med korsordsintresse. Nu kunde hon lämna stora delar av korsorden tomma på ord. Bullarna blev torra och fick ofta ligga veckor innan nästa degladdning skjutsades in i ugnen.
”Elsa. Vi väntar på bussen som ska ta oss till sjukhuset, vi ska hämta lite mediciner idag. Efter det så ska vi till Ann-Margretes grav. Som varje torsdag…” yttrade han och svalde hårt. Hon sken upp, men inte utav glädje utan av en stunds minne.
”Ja visst ja.” sade hon och lät nedslagen. Sorgsen. Hon skulle komma att glömma bort var bussen förde dem när de kommit halvvägs fram. Hon skulle komma att påpeka att hon ville hem när de slutligen nådde hennes boning. Men det visste de inte i denna stund.
”Är blommorna till din fru, Max?” undrade hon plötsligt och såg ned på blomsterpåsen av papp som han höll i sin ena hand. Även han tittade ned på den för en stund.
”De är till Ann-Margrete.” svarade han och harklade sig. Det började tjockna i hans hals av ihopsamlade tårar. Pressen var stor. Att ta hand om en kvinna som var femtio år äldre än han själv. En kvinna som inte längre mindes sina mest nära och kära.
”Ann-Margrete har alltid älskat blomster! Hon kommer nog sätta dem på sin fönsterbräda för att kunna se på dem tills de vissnar.” fnittrade hon för sig själv. Han orkade inte längre påminna henne. Han förmådde sig inte att ge henne sorgbesked på nytt.
”Förresten, Elsa, så är jag inte längre gift. Carina for till Spanien med en charmör.” sade han och kunde inte längre känna av agget som han i så många år innan gjort. Han hade nog aldrig riktigt fallit för sin fru. Han föll på halvfart när hon skyndade. Giftermålet hade kommit mot honom som en galopperande hingst. Hon var tjusig. Rik och sexig. Hon ville ha en man och han ville ha en framtid. Han var nog för snäll för henne. Inte spännande nog.
”Tvi för den blonderade skökan!” utbrast den äldre damen och skakade igen på huvudet.
Bussen kom tillslut. De klev på och åkte en bra bit innan de nådde fram till kyrkogården. De hade haft tur. Chauffören visste hur man svängde graciöst och propert. Gravplatsen sköttes noggrant. Färska blommor tre gånger i veckan. Det hade den avlidnes familj sett till. Namnet stod med en sirlig stil på den bastanta stenen.
”Ann-Margrete Lindhagen
Älskad mor, maka, mormor & vän.
Du kommer för alltid vara saknad.
1945-1998”
Han hade under en tid gått och funderat vad som skulle komma att stå på Elsas gravsten. Hon skulle lämna många sörjande efter sig. Många barn och barnbarn. Några vänner som ännu var i livet fanns det kvar. Vad skulle deras sista ord till henne bli? Kunde de ana att det fortskred som en löpeld, eller ville de alla skjuta på det oundvikliga? Han såg det komma, varje dag. Bit för bit. Det började med smärtor i hela kroppen. Problem med att gå och föra sig på egen hand. Det tillkom nedsatt immunförsvar, åkommor och sedan var glömskan där. Inte plötsligt, den hade smugit sig på såklart. Oinbjuden. Oönskad. Men lik förbannat så gjorde den sig hemmastadd då den väl nått in. Det började enkelt med att glömma bort att låsa dörren då hon lämnade hemmet. Glömde portkoder, telefonnummer. Namn. Så som många andra gör. Men när hon började glömma att hon skickat folk till affären med sin portmonnä eller tycka ont om alla ansikten som hon inte kände igen så blev det genast oroväckande. Hon misstänkte människor för de mest lömska saker. Hon blev mestadels otrevlig. Inte heller kände hon sig trygg var hon än befann sig, om inte han var med. Men snart skulle hon även känna sig otrygg i hans närhet. Hon skulle komma att glömma hans namn, hans ansikte. Hon skulle komma att glömma sitt hem, sina intressen. Allt skulle falla bort i glömska och inget kunde hindra det. Han böjde sig ned för att ta ut blomsterbuketten ur pappåsen och lägga blomstret vid de andra färggranna växterna. Hans jeans stramade kring hans knäskålar och bakom honom stod damen och synade omgivningen. Hennes uppsyn var osäker. Vilsen. Han reste sig och fattade tag om hennes kropp, vände henne mot sig och såg henne in i ögonen.
”Max, var är vi någonstans?” frågade hon och skakade lite på rösten. Hon var varm men ändå frusen. Livet rann ur henne som en smältande is. Något inom honom sa att hon ännu inte är förlorad. Hon blänker till ibland. Är nåbar några minuter om dagen. Hans ena hand låg stadigt mot hennes axel, med den andra puttade han sina svarta glasögonbågar till en mer bekväm position på sin näsrygg.
”Du minns det inte imorgon, men jag vill att du ska veta att jag aldrig någonsin kommer att glömma dig. Du är den vackraste människan i världen och tacksamheten är enorm, för allt som du har givit mig, mamma. Tack för livet, men åt helvete med Amnesi!”
Rabarber
Cigarettröken virvlade sig ut mellan glasskivorna på verandan. Hans hud såg ut som om tiden försökte skynda på, den karvade allt mer djupa fåror i kinderna och skapade som åar runt hans åldrande blick. Den gamla familjevännen hostade rossligt så som bara en rökare kan. Den något falska kaffedoften kastade sig ut i luften och drogs in genom mina lungor. Den förälskade sig i sommarluften som redan fanns där i. Pappa smuttade på kaffet och min syster krökte sin kropp närmre och närmre mig då ett kryp störde hennes fika ro. Krypet fladdrade med sina lövtunna vingar mot väggarna av glas och tycktes få panik när varje vingslag förde den längre och längre ifrån friheten. Min syster pekade mot en liten spindel som vävde sitt nät i en blomsterampel som hängde i en träbalk från husets tak. Vi beundrade den en lång stund. Pappas fårade händer greppade tag om en papperspåse som stod vid åldringens fötter och tackade för kaffet. Vi satte oss i bilen och svängde runt hörnet på en smutsigt röd lada för att skicka ut pappa i det höga gräset efter rabarber. Nässlorna som gömde sig sådär oduktigt mellan alla gröna strån brände hans händer. Han var skicklig med kniven då han kapade rabarbernas stora hattar. Dagen började lida mot sitt slut och solen värmde plötsligt inte så som förut. Men det gjorde ingenting. Min syster lutade sig ned och greppade ett fast tag om min kropp, lade sitt öra mot min gravidmage och blev tyst. Syrsornas spel hördes ifrån det höga gräset. Efter många långa sekunder så sade syster stolt; Jag ville egentligen bara kramas, tack för det. Så släppte hon taget om mig och vi båda skrattade djupt. Den underbara doften av torkat gräs stormade in genom de nedvevade fönstren på bilen när vi åkte hem. Det påminde mig om de år som jag bott där ute om somrarna. Jag saknar det. Vill springa på barnsben igen. Vill fånga höbalar som klöser upp mina armar, vill jaga näbbmöss i stallet och dansa logdans varje midsommar. Vill cykla alldeles för fort, tappa balansen och falla omkull ute på gårdsplanen och skapa nya ärr på mina knän. Vill göra allting igen, och igen. Jag äter en rabarberbit och hoppas på en resa bakåt i tiden.
Earl Grey
Åskan dånar utanför mitt fönster. Förmodligen den sista åskan som sensommaren har att skryta med. Varenda regndroppe som faller skulle kunna vara tårar, men det är det inte. Det är svett. Arbetssvett. Vätskan av ett hårt och slitsamt jobb för att erkänna sig starkare än någonting annat. Åskan är så övermäktig i natt medan jag är så svag. Det blir ett hån. Det blir till bullriga röster i mitt huvud. Som om jag inte vore svag nog redan så rämnar världen under mina fötter och stolen jag sitter på känns som om den faller genom golvet, mitt enda tak ovanför avgrunden. Yrsel. Illamående. Jag kommer aldrig härifrån hel. Laminatgolv och frän doft från köksskåpen. Odören av matrester. Hur nu det kan komma sig då jag inte ätit en ordentlig måltid på sjutton dagar. Kanske är det något som stannat kvar. Ett endaste ting som förmått att kvarbli. Stank av avfall.
Att jag ens sitter på stolen borde ses som ett framsteg. Att jag kravlat till mina rangliga köksstolar är en vinst i sig. Jag borde sluka den vinsten och hoppas på att få behålla den inom mig. Orädd att vomera. En kopp ljummet te står under mitt hängande huvud. Ångan som för en stund sedan steg så som signalrök under min haka har avdunstat och värmen med den. Jag har frusit i månader. Trots solchanser och högsäsong i flera veckor den här sommaren. Men det biter inte på hjärtan utav aska. Inget har bitit mitt hjärta så hårt som du gjort. Någonsin. Våldtäkter, slag, glåpord, första cykeln, smultron, egna katten, sommardagar på en skördetröska. Inget har bitit sig fast så som du. Jag var skakad, skadad och fragil innan dig. Vet du om att du gav mig verktygen? Vet du att du hjälpte mig bygga? Jag lagade mig. Omsorgsfullt. Du fick mig tro på liv, tro på lycka. Jag svävade. Utan kemikalier i mitt omlopp. Det var du. Det var du som lyfte mig. Jag borde ha anat att du kunde utföra vansinnesdåd. Ingenting är endast bra. Ingenting som är vackert och smakar gott kan undvika att lämna bittra eftersmaker eller biverkningar. Lasagne blir man fet av, tabletter blir man instabil av, på ett helt annat vis än vad man är utan dem, alkohol blir man frän och förjävlig av. Allting har sin bieffekt och du hade hundra. Jag byggde efter dina konstruktioner. Jag blev ett korthus.
Du lämnade, jag rämnade. Jag glömde hur man andades. Hur jag fann de där tomteblossen inom mig som jag kunde tända varje gång jag kände mig låg. Tomteblossen som sprakade så vackert och fick mig inse att jag var bra. Jag var tillräcklig. Vi kallade dem lyckobloss.
Jag skulle tänka på små fragment, glöd, som blev till lågor tillsammans. Påminna mig om de små ting som jag gjorde bra, som jag kunde. Sedan brann jag. Av alla de små ting som gjorde mig fantastisk. Som gjorde mig till Mig.
Stanken. Ingen vågar sig längre in i stanken. Jag har aldrig känt mig mer ensam. Sparsmakat med vänner och familj. Som om jag är för fattig för umgänge. Som om jag är för trasig för ett ”Vill du umgås?” Jag knullade inatt. Bara för att få känna smaken av det beska, det svettiga, för att få känna värme och en hud emot min. Han var benig. Hans höftkotor syntes och hans hud var blek. Jag kände mig levande i hans närhet. Det vaknade fjärilar i min maggrop. Inte för att han var fantastisk och inte för jag fick orgasm. Tvärtom. Han var stel men tafatt.
Han var tillbakadragen och skygg. Han fick brått att försvinna. Så han kom. Det var då fjärilarna vaknade. Något levde i mig. Hans sats. Det var som en shot med något uppiggande. Det var då jag kravlade mig ut till köket. Låt dig inte luras, visst var jag lite levande, men alkoholpåverkad därtill. Dessutom fortfarande alldeles för svag. Alltid för svag. Jag började krypa när han försiktigt stängde min ytterdörr. Trapphuset doftade cigarettrök och efterfest.
Köksstolen känns lika stel som hans kropp gjorde under mig. Hunger river inom mig men maten är min ovän. Om jag rör en potatis så fräter jag sönder, helt övertygad. Om jag tittar på den så känner jag skam. För att inte tala om en rund, flottigt inbjudande pizza. Den skulle döda mig. Kanske inte omedelbart och blodigt. Men långsamt och plågsamt. Ibland saknar jag verkligen lasagne. Ömsom färs, ömsom ost. Lager på lager med en knastrig sallad vid sidan om. Varje gång jag tänker på det så gräver jag djupare i min grav.
Du. Du som fick mig bygga korthus. Jag vill fortsätta att älska dig ohämmat och låta dig blåmärka mig under samlag. Inte utav ondo, utav passion. Jag har alltid varit skör. Haft lätt för att bli blå. Inte ditt fel. Men mot slutet gjorde du det alltför sällan. Trots att jag sa att när du blåmärker mig så känner jag mig som hemma. Det är fotspår som visar att du varit här.
Spår som skryter om att du rört vid mig och att jag älskat med dig. Du gav upp. Jag gjorde aldrig det. Du gav mig verktyg och jag snickrade. Kanske blev jag för upptagen med att motarbeta mitt eget förfall för att märka din missär. Vi borde ha byggt på en gemensam fästning, men du såg aldrig ut att behöva lagas. Fastän du behövde det nog mer än jag.
Jag ville injicera dig med liv och du med död. Jag var ett stenkast bort och längtade efter dig. En nål blev din undergång, bortgång och jag hatar dig för det. Jag vill älska men jag hatar. För att du aldrig lät mig veta. För att du undanhöll att dina bloss brunnit ut, att ditt liv blivit gnisterfritt. Jag hatar att jag inte fick en chans att brinna tillsammans med dig, av lyckobloss.
Teet är kallt. Det öppna fönstret släpper in doften av nyklippt gräs. Mitt kök bäddar in sig i ett nyvaket morgonljus. Timmar har passerat och jag kan omöjligt urskilja vad klockan är. Omtöcknad, fortfarande full. Ingen hemlighet att tabletterna dansar de med. Inuti. Tillsammans med knullsatsen och alkoholen. Jag fortsätter att fly. Ett glas alkohol till. Jag vill inte brinna ut, jag vill spraka. Som lyckobloss, och jag önskar jag kunde igen.
Näspetarprosa
Den är mossgrön, delvis förstelnad och den krasar lätt mellan mina fingertoppar då jag försöker lösgöra den från min hud. Den är i obestämd form, den har fått torka och växa till sig lite så som den själv vill. Snorkråkan. Den sitter på min tumme. En liten del av massan som fortfarande är kladdigt är intensivt rödfärgad. Blod. Jag har sår på insidan.
Det finns bara två personer i hela världen som känner till vidden utav mitt beteende. Jag själv och min syster. Min bästa vän i hela världen. Den numer sorgsna systern som så sällan skrattar ihop med mig. När det väl händer så skrattar jag extra högt och extra länge för att locka in henne till att förloras i ett lyckorus för en stund. Mitt näspetande gör henne inte så lycklig, det har jag i alla fall svårt att tro. Egentligen så tror jag inte att hon bryr sig. Det är något särskilt och värdefullt i relationen mellan syskon som ingen annan i världen kan ha. Jag är fullt tillåten att peta mig i näsan på daglig basis. Framför lördagsfilmen eller vid tandborstningen varje kväll, om jag skulle vilja. Jag får liksom vara mig själv. Hur retligt eller oattraktivt det än må vara. Därför älskar jag min syster. Vad vi än gör så är vi okej.
Jag känner med handen en liten bit in under min bäddmadrass. Underlakanet är vikt så det når in ungefär ett pekfingers längd. På flera ställen på tyget, dolt under madrassen kan jag med mina känsliga fingertoppar känna knottror. Snorkråkor. Mera som snorugglor som stört mig om natten. När jag redan bäddat ned mig och hoppas på att få somna gott. Men så har de rispat mig på insidan. Klöst och kraxat. Fått min andning ur balans. Jag frustar för att rubba dem ur sin position så pass att jag kan andas utan att höra mina egna luftvägar tjuta. De ger sällan med sig och det är då mitt pekfinger rycker in, fixar jobbet. Sträcker sig långt in för att nå fram till det störande objektet. När fingret väl når fram så kan det mötas av vad som helst. Nästan vad som helst.
Jag föser ut dem med nageln. Då och då händer det att jag är för hetsig. Ibland lyckas jag riva mig själv på insidan, vara för hårdhänt. Vissa gånger börjar det att droppa klarrött blod. Många gånger hinner jag rädda upp situationen med att skynda mig in på toaletten. Fastän oftast slipper jag blodbad. Det är jag ganska glad för eftersom att blod skrämmer mig.
Jag var livrädd för att råka se ned på mitt sköte eller på lakanen under min kropp efter förlossningen, dagen då min son föddes. Ska ärligheten fram så vågade jag inte ens se på mitt barn innan en barnmorska tvättat av honom. Så det här med näspetande är ett ganska dumdristigt beteende om jag tänker efter.
När en snorkråka väl landat på mitt finger så händer det ofta att jag inte ser någon annan lösning än att vara alltför bekväm. Framför teven, sängliggandes eller framför datorn. Det är sällan det finns näsdukar tillhands. Det är då jag gör det som jag skäms allra mest för - Jag stryker min kråka mot något inom räckhåll. Gömmer den under min madrass eller vid några sällsynta fall under en bordsskiva. Ibland också under stolen som jag sitter på. Jag får någon fix tanke om att de tillslut torkar och ramlar ned på golvet så att jag slutligen kan dammsuga upp dem. Sedan hur ofta det sker det har jag ingen statistik över.
Jag inser att min ovana inte är något man pratar om. Det är inget man skyltar med eller skriver i en kontaktannons. Tanken har även slagit mig att jag en vacker dag kommer att få överge detta beteende. Den dagen jag flyttar ihop med någon. För jag vill egentligen inte sova på kråkor, och jag vill ju faktiskt inte känna en torkad sådan då jag flyttar möbler.
Det skulle aldrig falla mig in att peta hos någon annan. Att lämna spår efter mig i någon annans hem. Jag vet mina gränser. Men jag har ganska så svårt för att låta bli på hemmaplan. Har svårt att göra det på ett passande ställe eller vid mer lämplig tidpunkt, som vid toabesök. Jag vet inte om jag någonsin försökt bli kvitt mitt beteende. Jag har aldrig blivit ställd mot väggen. Jag har inte råkat ut för en intervention. Faktiskt så har nog ämnet bara kommit upp på tapeten vid ett enda tillfälle då jag skulle flytta hemifrån och jag fick hjälp med att bära min dåvarande madrass. När min mamma såg hur min madrass blivit prydd likt en färgstänkt målarduk så sa hon: ”Detta är ju inte så trevligt. Det får du nog sluta med.”
En dag skall jag skiljas från mitt näspetande. Jag vet det. Det är en framtidsplan jag har. Att inte vara motbjudande. Att inte vanpryda mitt hem med snorkråkor och min egen insida med rivsår. Jag vet bara inte när. Jag hungrar efter förändrig i mitt liv. Efter ett nytt boende. En plats att påbörja resten av mitt liv på. Kanske flyttar jag och näspetandet åt skilda håll då. Kanske får ovanan vräkas då, tillsammans med annat skräp som inte ska packas ned i kartonger. Som inte ska välkomnas in i det nya hemmet. Jag önskar att mina händer fick utforska en annan människas kropp men aldrig dennes näsborrar. Jag kunde istället massera en ömmande fot, gå på skattjakt med mina fingertoppar över en naken bröstkorg. Känna värmen av en annan persons hud mot min. Det kunde bli så vackert. Vår säng skulle vara kråkfri.
Exion
Pojkens fingrar är lika bleka som iskristallerna på fönsterrutan till skomakeriet. Hans nougatfärgade hår ligger som istappar mot hans kinder och hans andetag blir korta och ansträngda när kölden försöker bita sin väg in genom hans tunna kläder för att nå fram till hans hud. Hans kropp är tanig och inte särskilt mogen för sin ålder. Han håller sina händer kupade framför sin mun och försöker blåsa värme in i mellan. En kylig bris blåser in genom byn och snor med sig den lilla värme som han lyckats få ur sin beniga kropp. Innanför den stora dörren bakom honom hörs tunga steg. Träskor mot stengolvet i köket. Trappan under pojkens kropp känns kall som is och han önskar med varje fiber i sin kropp att han vore någon annanstans. I någons famn. I någons hjärta. Ett levande ljus står och brinner mitt emot honom i fönstret på andra sidan grändgatan. Det retar hans blick och hans fantasi om hur värmande det brinner. Ljuslågan dansar förföriskt och lockar honom. Men han rör sig inte ur fläcken. Han bara stirrar. Skakar sin kropp i ännu ett försök att alstra värme. Plötsligt tystnar ljuden utav steg bakom honom och vredet till handtaget knarrar lätt.
”Obis. Det är dags för dig att komma in nu.” Den mörka mansrösten pratar bakom hans rygg. Den låter inte längre ilsken och besviken. Bara trött. Trött och omtänksam. Nästan orolig. Pojken drar på smilbanden för en kort sekund. Sedan släpper han leendet och låter det dö ut. Hur många gånger ska han orka förlåta sin far? Hur många gånger ska hans far behöva lova honom att ingenting är pojkens fel innan han inser att det faktiskt är det?
”Din mor ligger på sin bädd och sover för natten, Obis. Du behöver inte tänka på detta mer i kväll, klockan är mycket.” säger mannen och suckar djupt. Pojken sitter nu alldeles still och lyssnar till rösten bakom honom. Två vilddjur slåss på liv och död inuti hans kalla kropp. Det ena djuret slåss och river hans insida för att få honom vända om, krama om sin far och äntligen få komma in och värma sig, även om han valt att sitta där ute för att straffa sig själv så börjar han inse att det är ett oerhört grymt sätt att göra det på. Minusgraderna bits och tuggar på hans skinn. Det andra ännu mer otämjda djuret vill få honom att resa sig och springa sin kos. Tills familjen inte längre kan nå honom.
”Seså, kom in i värmen nu innan dina fingrar förvandlas till is. Imorgon ställer vi till med kalas. Det löftet sviker jag inte, son.” säger mannen med en aningen lägre röst, som om det måste förbli en hemlighet att han är den enda som minns pojkens födelsedag. Han ska fylla tretton år. Mitt i den kalla vintern då ingen vågar sig ut för att trotsa kylan. Det ena vilddjuret förlorade striden. Pojken vågar knappt fukta sina läppar för att tala, han är rädd att vintern ska få honom stum.
”Pappa, jag kan inte längre röra mig…” viskar han och plötsligt ligger han tätt intill sin fars bröstkorg. Pojken drar ett djupt andetag och blir nästan berusad på doften utav sin fars whiskey andedräkt. Fadern bär sin son till en gedigen säng av tungt virke. Han bäddar ned pojken med två lager påkostat dun och kysser den frusna pojkpannan.
”Du måste sluta nu, Obis. Du får inte längre anklaga dig själv för din moders ohälsa. Det har gått många långa år nu. Jag vill se ett slut på detta… Vi kan inte leva såhär.” säger pappan tyst och pojken ser upp i hans isblå ögon. De där isblå som han bara sett hos sin far. Ingen annan i pojkens värld har sådana iskalla men samtidigt kärleksfulla ögon. Hans pappa vill alla väl och gör aldrig en fluga förnär. Även om hans kroppsbyggnad skulle skrämma även den modigaste, och hans blick när ilskan bubblar bakom skägget är inte att leka med. Men pojken vet att inom hans pappa så bor det en ängel. Den är skygg, men den finns där. Hans far jobbar i smedjan ett stenkast från deras stuga, han sätter skor på hovar och annat jobb där det krävs den armstyrkan som fadern har. En karl som de brukar kunna kalla för ”allt i allo”.
Pojken har inget svar att ge sin far. Han har levt med skammen i så många år att han inte känner till något annat. Han fick höra en otäck saga när han satt vid en sprakande eld. Hans morbror hade dragit med honom ut för att fiska en sommarkväll. Sedan hade han börjat berätta hur glada pojkens föräldrar blivit då de fått beskedet att modern var gravid. De skrattade var eviga dag och deras lycka var gjord. De hade inte gott om pengar, men kärlek fanns det så det räckte och blev över, det sade dem till alla som tvivlade. De var unga. Unga och dumma sade man. Pojkens föräldrar brydde sig inte. De skulle nog allt visa de glappande käftarna att deras tugg inte bet på dem. Pojkens far snickrade ihop en vagga och hans mor handsydde små kläder och virkade filtar som skulle värma deras vinterbarn när det kom. Lyckan var som luft, den fanns överallt. I varje andetag.
Pojken föddes en utav de kallaste nätterna den vintern. Precis vid midnatt drog han sitt första andetag och det var som om hans lungor frös till is i den kalla stugan. De goda vännerna till familjen som vågat sig ut för att trotsa kylan, för att hjälpa kvinnan som skulle föda, blev så oroliga för pojken så de glömde helt att se efter den kraftigt blödande kvinnan. Det uppstod komplikationer, berättade man. Pojken har aldrig fått förstå varför eller hur det kom sig. Men kvinnans kropp behövde lagas, någonting hade gått sönder och en doktor hade fått kallas dit mitt i natten. Morbror berättade att de hade haft tur. Tänk om doktorn hade sovit djupt, eller om han suttit i grannbyn hos pratglade Einar med det brutna benet. Doktorn satt inte och pratade med en gammal gubbe med benbrott. Han befann sig bara några minuter ifrån deras hem. Natten gick över till morgon. Pojken var varm ända in på skinnet, men modern hans var kall. Skadad, ärrad för livet. Hon skulle aldrig igen kunna föda ett barn. Morbror hade nog berättat den där skräckhistorien på ett otäckt vis. För den där sommarkvällen föddes det en känsla i pojken att allting var hans fel. Att hans mor nu bar på en besvärande stor sorg, en skada som krossade hennes förr så blomstrande drömmar om en stor familj. Pojkens far blev självklart sorgsen han med till en början då han alltid delat den drömmen med sin kvinna. Men sedan hade han berättat för sin familj precis hur lycklig det gjorde honom att de fanns till. ”Här ser du en karl som inte behöver något mer, kära du” hade han jublat till sin fru. Hon hade vridit sig i sängen och gjort sig rätt så hemmastadd där sedan dess.
Pojken vaknade med ett ryck utav sin moders röst som skar genom luften. Rösten skällde på mannen i huset. Som så många nätter förr. Ingenting var gott nog. Ingenting var fint nog i denna värld. Vintern kunde få dra sin kos och mannen kunde gott få följa med den, gormade hon. Mannens röst lät skakig och upprörd. Vilddjuren i pojkens trötta kropp vaknade återigen till liv. Denna gång kände pojken på sig att det skulle bli en smärtsam strid och för varje andetag han drog så kände han hur det ena djuret växte sig starkare inom honom. Den enorma besten ville få honom att springa därifrån. Han hade redan packat en väska och gömt under sin säng. För sådana här nätter. För att en natt kunna vara redo på att lämna sitt hem och att aldrig mer se tillbaka. Sorgen i detta hus var överväldigande och kvävande. Här kunde han inte stanna, han ville skona sin familj men samtidigt sig själv. Hans snabba fötter landade med en duns mot golvet och han drog snabbt på sig sina byxor i fint sandfärgat linnetyg som han skulle få ha på sin födelsedag. Hans skjorta blev felknäppt men han hade inte tid att stanna upp. Han hade inte tid att vara ordentlig och duktiga pojken. Några granbarr följde med ned i hans kängor med slarvigt knutna snören. De stack honom i hälen men han hade inte ens tid att känna det. Mössan på plats som hans mor handsytt åt honom av getskinn innan han fick höra den otäcka sagan. Mössan var alldeles för trång för hans huvud, men den värmde honom ändå lite. Han drog tag i sin mossgröna väska och slängde den över sin axel, sedan gav han sig av.
Han sprang ut på kullerstenarna på torget. Några levande ljus var fortfarande tända i butikerna. Butiksbiträdena brukade ibland sova kvar i sina butiker. Pojkfötterna sprang så snabbt som de aldrig sprungit förr tills de nådde fram till bageriet. Bagarna brukade vakna tidigt för att fylla sina hyllor med grahamsbullar och tjocka limpor. Men klockan hade nog inte hunnit bli mer än midnatt så ingen bagare syntes till. Pojken tog upp en stor sten som brukade stå bakom en skylt som välkomnade kunder. Han kände på den skrovliga ytan med sina fingertoppar och plötsligt snöade det glassplitter över torget. Skyltfönstret till bageriet var krossat och pojkens hand plockade snabbt åt sig några brödstycken från morgonen som skulle säljas som gårdagens bröd. Sedan fortsatte hans fötter att springa. En kyrkklocka hördes från andra sidan byn. Midnatt. Plötsligt svartnade det för pojkens ögon och hans fötter slutade att skena. Hans panna mötte kullersten och världen snurrade tusen varv.
Det doftade skog. Marken kändes mjuk under hans kropp. Obis vaknade till liv. Han öppnade sina ögon och de fylldes utav ett persikofärgat ljus. Solen var på väg ned bakom några granar. Han stötte upp sin kropp med sina händer mot gräset under honom. Några lila blommor letade sig in mellan hans fingertoppar för att undvika att bli mosade under hans handflator. Det kliade på Obis kropp och en mygga sög hans blod tills insektskroppen var alldeles sprängfylld. Obis smällde till myggan nu när han stod upp intill en grusväg. Mitt ute i vad som tycktes vara ingenstans. Han såg sig omkring. Plötsligt hörde han hur det rasslade i bladverket omkring honom. Två främmande röster närmade sig och han hann inte tänka. En mycket lång varelse uppenbarade sig bakom en bastant trädstam. En mörkhårig skapelse med tovade korvar i sitt hår, ihopsamlade utav ett purpur färgat band. Obis hade aldrig någonsin sett något liknande. Varelsens näsa var lång och spetsig. Ögonen satt tätt intill varandra och ögonfransarna var täta och vackra. Kläderna på varelsens kropp var långa och mörka. Huden var blek men med en förtrollande lyster. Ett par kraftiga kängor sträckte sig upp mot knäna och några grenar knakade under de tjocka sulorna. Plötsligt fick varelsen syn på Obis där han stod och stirrade nyfiket. Varelsen lade huvudet på sned, såg rakt in i Obis ögon. Det var ingen människa, det kunde Obis konstatera, men nog hade han samma drag och samma kroppsutformning som en utav Obis egen sort.
”Finner du din väg till Exion, min vän?” den skrovliga rösten ven genom den varma kvällsluften och fick det att skutta till i Obis bröstkorg. Han hade inte väntat sig att kunna tala med skapelsen som nu stod endast ett par få meter framför honom. Han synade Obis upp och ned och kom hela tiden lite närmre. Tillslut stod han inom räckhåll för Obis.
”Nå, hittar du till Exion?” ställde han sig frågande och Obis svalde hårt.
”Exion, sir? Jag vet inte vad ni talar om, förlåt.” gnydde Obis och försökte att möta den främmande blicken .
”Inget att beklaga sig över, främling. Det gör inte heller jag. Har bara denna utomordentligt usla karta att följa. Min förtjusande Reba är inte särskilt kvick, kan jag försäkra dig om… Ständigt efter, i mina hasor.” utbrast varelsen och Obis stod som förstelnad, han kunde inte förstå. Var hade han hamnat någonstans? En del av honom ville skrika av skräck. Även om blicken han möttes utav inte kändes hotfull så kändes detta ändå inte rätt.
”Reba.” ropade varelsen och lade sitt huvud bakåt för att kasta orden högt upp i luften så de skulle flyga fritt. Lövverket bakom varelsen rasslade till ännu en gång och ut kom en smal varelse med vackra kurvor. En tjej, det förstod Obis.
”Jaja, Samilion. Jag var bara tvungen att fånga några feer, du skulle ju hjälpa mig. Men du ska ju ha så brått hela tiden.” suckade hon och hoppade över diket intill dem. Hon ställde sig bredvid sin långa vän och tittade på Obis. Hennes ögon var lika blå som hans fars. Men i hennes tycktes man kunna se snökristaller som gnistrade. Hon var vacker. Hennes klädsel var inte fullt lika mörk som killens. Men de satt som klistrat runt hennes bröstkorg. Ett stycke vackert tyg med snörning bakpå hennes rygg. Färgen på tyget var som det levrande blodet från slaktarhuset som man kunde se en bit ifrån torget där hemma. Hennes korta kjol var flygig och mörk. Volangerna dansade kring hennes ben då hon rörde sig. Runt hennes knotiga, bleka hals hängde ett smycke. En Smaragd. Sådana hade Obis bara sett i sin gammelfarmors smyckeskrin. En mycket snål gammal dam som aldrig satte sin fot i deras fattiga by. Den kvinnliga varelsen framför honom höll i en glasburk. I bottnen utav burken satt det mycket små figurer med vingar. Vingarna glittrade och kropparna som de var fästa till var kritvita som dimma. Obis tappade sin haka. Han började bli mer och mer säker på att han hamnat i någon dröm.
”Vad stirrar du så på? Har du aldrig sett en fe i hela ditt liv?” fnittrade tjejen och ruskade lite försiktigt på sin glasburk så de små bevingade sakerna föll in i glaset och knuffade på varandra. Obis vände sin blick mot killen som kvicksnabbt greppade tag om tjejens hand.
”Ruska inte sådär oförsiktigt, Reba. Det är av världens vikt att de där är vid liv, har du ännu inte lyckats förstå det?” sade han högt och kastade tjejens hand mot hennes kropp. Hennes ögon blinkade fort några gånger och hon tycktes bli överraskad utav tillhyvlingen.
”Hur som helst så börjar solen gå ned. Det börjar bli dags för oss att börja jobba” väste hon och började stoppa ned burken med feerna i Samilions väska som han bar på sin rygg.
”Jag har ännu inte uppfattat ditt namn…” sade Samilion frågande och tittade på pojken som bara räckte upp till hans mage.
”Obis. Jag heter Obis, sir.” sa pojken och sträckte fram sin hand.
”Vi har väntat på dig Obis!” sa de två varelserna i kör.
”Jag är Samilion. Son av Samson. Prins över ett rike långt, långt härifrån. Men det är en annan historia. Den trolska flickan här vid min sida är min hjärttjuv, Reba. Hon bits inte så ofta, men var på din vakt…” sa Samilion och blinkade med sitt ena öga mot Obis. Tjejen började skratta och knuffade Samilion i midjan.
”Ack då, lita inte blint på hans ord, Obis. Jag har stulit hans hjärta, men han också mitt. Så fullt oskyldig är han inte min prins.” sa hon.
”Det är dags att vi ger oss av, och du Obis, du skall följa med oss.” sa Samilion och sträckte på sin redan långa kropp. Hans mörka kappa såg ut att hänga tungt på hans spinkiga axlar.
”Var är det vi ska?” frågade Obis och visste inte riktigt om han var redo för en resa ännu längre in i ingenstans. Men det kunde bli det största äventyr han någonsin varit med om.
”Jag är överraskad att du inte ställer mer frågor, min vän. Men vi ska vandra till Exion. Vi har ett ärende att uträtta där, och något stopp på vägen.” berättade Samilion med lugn röst. Obis började undra om han borde ställa mer frågor. Men han vågade inte riktigt än. Han bestämde sig för att följa med dem på resan. De vände sina ansikten mot solen som färgade himmelen persikorosa och började vandra.
Natten sänkte sitt mörker över skogen. De tre satt ned vid en eld och värmde sina kroppar. Obis kände varken hunger eller trötthet. Han var så förtrollad av skogen, stämningen och sina nyfunna vänner. Resan gjorde honom gott i hjärtat och spänningen bubblade inom honom. Hans nyfikenhet kunde inte längre stillas. Han satt på en stubbe och guppade av iver att få svar.
”Vad gör jag här och hur kom jag hit?” han bröt tystnaden och de två andra tittade på honom genom det flackande ljuset från brasan. Samilion vred lite på sin kropp och nickade medan han tuggade på en grillad sork. Reba log försiktigt och tittade på Samilion för att locka fram orden ur honom.
”Du är här för att du är du. Du är här för att du är önskad.” sa Samilion och svalde en torr köttslamsa som fastnat mellan hans tänder.
”Åh, men berätta så att han förstår, kära du.” utbrast Reba och tog över historien. ”Har du aldrig undrat hur det kommer sig att du är det enda barnet i din familj?” frågade hon och såg djupt in i Obis ögon.
”Nej, jag undrar inte det, för jag vet redan sanningen.” gav han henne som svar.
”Du vet inte sanningen, Obis. Den har inte dina föräldrar vågat förtälja.” fortsatte hon. Några nattdjur hördes omkring dem i den mörka skogen. Syrsor spelade.
”Vilken sanning?” undrade Obis och kände hur nyfikenheten sprudlade.
”Den riktiga sanningen. Den ärliga sanningen. Du borde ha fått veta för länge sedan. Men då dina föräldrar inte förmått så har du kommit hit för det finns någon som kan stilla din nyfikenhet. Han finns i Exion. Det är dit vi ska ta dig.” sa Reba och hennes ögon tycktes ha ändrat färg, för nu var de mer brinnande än glittrande.
”Hur kom jag hit?” viskade Obis och kände en klump i magen. Samilion såg på pojkens ansikte att det började bli förvirrande för honom.
”Du tog ditt första andetag precis vid midnatt mitt i vintern. Därför är du här.” sa Samilion med mystik i rösten. Han tog tag i en pinne från brasan och sträckte fram den mot Obis. ”Ät denna så berättar vi mer sedan.”
De två märkliga varelserna hade försökt berätta hur deras värld kunde finnas. Hur Obis kommit till dem och varför. Men desto mer de berättade ju mer förvirrad blev Obis, så de gav honom ett löfte om att han skulle förstå i sinom tid. Obis kunde inte göra mycket mer än att följa deras fotsteg, han visste inte hur han skulle ta sig därifrån, och än så länge gjorde det honom inget ont att vara hemifrån. Samilion och Reba satt intill en grusväg och plockade fram burken med feerna. På andra sidan diket stod en liten, liten trästuga med en obefintligt liten dörr. Reba berättade att dessa små hus kallades Skrindor och att de var som skattkammare. Bara någon med rätta hemligheten kunde komma in i dem. Reba viskade främmande ord till feerna genom en smal springa i locket på burken. Plötsligt flög de alla ut och ställde sig i ring runt Skrindan. De höll varandras händer och började snurra runt, runt som en dans. Samilion tog några steg bakåt och ställde sig bredvid Obis. Han lade sin arm om Obis axlar och Reba fortsatte att viska märkliga ord ut i natten. Plötsligt sprängdes den lilla stugan till hundratals små träflisor. Kvar på marken stod de små feerna som spred vackert ljus omkring sig, som hade hjälp dem att lysa upp vägen hela natten. Deras kroppar glödde nu i vackra färger och inuti deras magiska ring låg högar med karameller. I alla dess former och storlekar. Vännerna började plocka upp sötsakerna från marken och stoppa dem i väskan. Samilion smakade på en godis som var lila som en ametist. När väskan var full lämnade dem platsen.
”Om någon timme går solen upp. Innan dess behöver vi vila.” sa Samilion och hängde sin väska på en gren. ”När solen kommit upp återstår bara en timmes vandring, sedan är vi framme i Exion mina vänner.” Reba sträckte upp sina armar i luften och gäspade. Obis började plötsligt känna hur tröttheten kröp på honom. Han hade inte någon tidsuppfattning. Han hade lika gärna kunnat vandra i en vecka, likväl som ett dygn. Han somnade med mossa som huvudkudde.
Solen gick upp över trädkronorna. Fåglar kvittrade, en bäck porlade genom skogen. De tre vännerna vaknade tätt intill varandra. De såg på varandra och log. De hade alla sovit förtjusande gott, de knöt sina kängor noggrant innan den sista biten utav vandringen. Samilion ville att de skulle ge sig av på tomma magar. Reba klagade men blev nedröstad. De började gå genom mark och skog igen. Obis hade börjat tänka på sin familj, där hemma. Han började sakna sin far. Kanske även till och med sin mor. Sin sorgsna, sjuka mor. Han ville inte gärna vända om att gå miste om äventyret, men han ville gärna ha sin far vid sin sida. Sin trygga och bastanta fader som säkert skulle skänka honom trygghet även här på denna utsatta plats, mitt ute i ingenstans. Plötsligt öppnade skogen upp sig mer och mer. Träden började växa mer glest och framför dem uppdagade sig en stor äng. En bit ut på ängen låg lite bebyggelse. En liten by.
”Vi är framme!” utbrast Reba och skuttade så hennes kjol svängde såpass att hennes underbyxor syntes. Obis fnittrade till försiktigt och följde efter henne. De stegade in på kullerstenar bakom en stor grind utav trä med metallreglar. De vandrade en bit in i byn tills de kom fram till vad som såg ut att vara en kyrka. Med färgglada fönster och högt till tak. Byggnaden var inte speciellt stor, men den uttryckte sig från de andra grå stugorna omkring. Samilion tog tag i den stora portklaffen och knackade tungt tre gånger innan han själv öppnade dörren och stegade in med sina vänner i tätt följetåg. Inuti byggnaden var det kvavt. Luktade damm och matos. Som en pub med sparsmakad matmeny. Längst fram i hallen de äntrade fanns det mycket riktigt en bardisk. Lite här och var satt det varelser vid träbord och tömde sina glas med olika drycker. Någon åt på en grillad kyckling så att kryddorna skvätte upp på ansiktet och satte sig som fräknar på näsryggen. Samilion satte sig på en barstol och de andra gjorde honom sällskap. En ung man står på andra sidan disken. Han är inte annorlunda som alla de andra. Han ser ut som vilken pojke som helst, som någon Obis kunnat leka med som litet barn. Pojken får syn på Samilion och vännerna och utbrister glatt;
”Ni är här! Äntligen. Nu kan vi börja skrida till verket, och Obis… snart kommer du förstå.” sa han och nickade vänligt mot Obis.
Obis och hans vänner blev genast satta i arbete, de skulle duka alla borden som stod uppradade på torget. De dukade för kalas. Det förstod Obis för alla invånarna jublade och kom med presenter som de ställde i långa rader på ett bord. En kvinnlig varelse kom med tårtor på en vagn som rullade fram med stora hjul bakom en häst. Hästen såg mycket märklig ut och inte alls som hästarna hemma i stallen. Denna var tanig och hade stora framtänder som en kanin. Dess hovar var av silver och pälsen var något längre än på de hästar som Obis var van vid att se skritta fram där hemma. Obis dukade fram skedar till de 75 personer som skulle komma att anlända inom kort för att fira tillsammans. Någon timme flög förbi och tillslut kunde de alla sätta sig vid de dukade borden. En liten scen var uppsatt i huvudändan av alla bord. Pojken ifrån baren klev upp för några murkna trappsteg och ställde sig för att blicka ut över folkhavet. Han harklade sig och höjde sin stämma.
”Obis. Du har fått undra vad du gör här. Mina goda vänner har försökt sprida lite ljus över mörkret i dina tankar. De har försökt avslöja det jag står här för att berätta. Det var ingen lätt uppgift jag gav dem.” sa han och log mot sina vänner som satt intill Obis. ”Jag skall lindra din smärta, jag skall stilla din nyfikenhet. Alltför länge har du levt med sorg. Alltför länge har du anklagat dig själv för något du inte skall ha skuld i. Har du glömt att det är din födelsedag idag?” frågade han och tittade vänligt på Obis men väntade inte på svar. ”Du har nog totalt tappat uppfattningen om tid och rum befarar jag. Du är här idag för du är ett midnattsbarn, precis som jag, bror. Jag heter Owi” sa pojken uppe på scenen och Obis tittade sig runt. Talade han verkligen till Obis? ”Samma natt som du föddes så föddes även jag. Vår mor fick mista en son, förstår du Obis. Jag är din bror.” berättade pojken med lika nougatfärgat hår som Obis själv. Han började alltmer se likheter. Han hade många gånger speglat sig i vattenpölarna hemma på torget innan han sedan hoppat i dem så vattnet stänkte åt många håll. Pojken som stod här framför honom vid dukade bord liknade honom verkligen.
”Jag är din bror, Obis. Jag föddes efter dig. Jag var den som spred sorgen över din familj om någon. Skulden du lever med är inte din att bära, om någons så är den min. Jag dog innan jag hann ta mitt andra andetag och det finns sagor in din by om Exion och världarna omkring. Det förvånar mig inte att du inte hört de sagorna, för folket i din by har slutat att tro på dem. Men här är du nu, här i världen för oss midnattsbarn. Vi midnattsbarn som svävar i fara eller lämnar jordevärlden.” berättade pojken och hela hans ansikte avslöjade glädjen som sprakade som tomtebloss i hans kropp. ”Jag kan inte ge dig ett vinterkalas, för här i Exion finns ingen gnistrande snö. Men ett kalas skall du få.” folket vid borden jublade och klappade sina händer. Alla spetsiga näsor och tätt sittande ögon blandades med skrattande munnar. Obis kände sig väldigt förvirrad men samtidigt kunde han inte låta bli att glädjas.
”Du har kommit hit idag för jag önskat hit dig på min trettonde födelsedag. Det var det enda sättet, jag har väntat en lång tid på detta." Owi strålar av glädje. "Här i Exion ser vi alla fram emot den dagen då vi fyller tretton år, för det är en magisk dag. En dag fylld av hopp. För var och en av oss får en önskan uppfylld. Inom rimliga gränser, givetvis. Min högsta önskan var att få träffa dig, min bror. Längtan har varit oändlig. Jag vill berätta för dig att det är dags att kasta sorgen ur ditt hem. Sörj mig inte och spill inte ert liv, jag har det bra här bror. I din värld finns det gott om kolsupare och kyla, här finns konungar och karameller. När kalaset tystnat så kommer mina vänner att följa dig tillbaka till den dikesgren där du vaknade upp. Det kommer att ha gått fem år sedan du försvann, det kommer att vara din artonde födelsedag. Du kommer att vara en ung man då du återser dina föräldrar igen.” sa pojken, denna gång med lite lägre röst. Som om han insåg att det han berättade hade viss sorg över orden. ”De kommer att ha saknat sin enda levande son så mycket att deras hjärtan gått i tusen bitar, men att få återse dig kommer att göra din mor så magiskt lycklig att ert liv aldrig kommer att bli detsamma igen. Din far kommer tappa ut sin whiskey och klippa sitt skägg. Han kommer bli lycklig i hela själen, bror. Han kommer dansa. Du kommer inom kort att få en lillasyster, ljus i hyn som en vinter. Mörk i håret som choklad. Hon kommer vara det mirakel som din mor saknat. Men ids inte, bror. Hon älskar dig högre än livet det självt och ni får bägge hennes djupaste kärlek.” Obis kunde knappt tro de ord pojken sade. De lät för bra för att vara sanna. Men Obis kunde inte låta bli att längta hem. Han såg så mycket fram emot de magiska stunderna, att få se sin moder lycklig igen. Att få se sin far dansa och glädjas igen. Kalaset blev en höjdpunkt på den vandring han påbörjat för något dygn sedan. Samilion och Reba dansade och kastade karamellerna från skrindan till barn som tjöt av glädje.
Kalaset tog slut. Paket öppnades och sånger tystnade. Obis och hans två nyfunnavänner startade sin resa mot väggrenen där allting hade sin början. De gick genom skog och mark och resan kändes längre än vad den gjort då de vandrade mot Exion. Obis kläder blev för små, hans fötter för stora för skorna. Tillslut nådde de väggrenen. Återigen började solen att gå ned och färga himmelen persikorosa. Samilion drog ett djupt andetag och Reba höll om hans kropp.
”Får jag någonsin se er igen?” frågade Obis. Reba fick tårar i sina ögon. Samilion bet sig i sin kind och såg sedan rakt in i Obis ögon.
”Du kommer att träffa oss igen, i sinom tid. Men du kommer vara gammal och grå då, min vän.” sa Samilion. Sedan gav han Obis en värmande kram. Äventyret hade varit långt men värdefullt. Reba släppte ut några feer ur sin burk som började dansa i ring runt Obis. De glittrade och Reba sträckte sig över feerna för att kyssa Obis kind.
”Vi ses igen när du finner din väg tillbaka till Exion, min vän” viskade hon och grät.
Obis vaknade upp mitt i natten på ett välbekant torg. Han reste sig upp från kullersten och borstade av sina smutsiga kläder. Byxbenen räckte inte ned till hans anklar längre och tröjan satt tätt intill hans hud som ett extra skinn. Han gnuggade sina ögon som efter en djup sömn. Sedan såg han sig omkring. Det började bli morgon, några små fåglar hoppade mellan kullerstenarna i sitt sökande efter något ätbart. Obis började gå dit hans näsa pekade. En längtan växte i hans mage. Han smekte med sin hand över magen som var lika tunn som den alltid varit, men med några fler muskler under huden. Han hade växt till sig och rösten började bli alltmer mogen. Fötterna förde honom närmare och närmare det efterlängtade hemmet. Plötsligt stod han på trappan till sitt hus igen. Denna gång var där inga vilddjur som slogs på liv och död inuti hans bröstkorg. Han lyfte sin knutna näve och förde den mot det tjocka träet framför sig. Han knackade på dörren. Steg hördes. Träskor mot stengolv. Låsvredet knarrade och dörren öppnades. En stor burdus karl tappade sin haka och Obis röst skakade.
”Pappa, jag ska hälsa från min bror. Är jag välkommen tillbaka?” mannen slog sina muskulösa armar om sin son och tunga tårar föll.